Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Nadia och Ibrahim flydde från Sinjar med sina fyra barn, men det dröjde inte länge innan IS hann ikapp. Familjen låg tätt ihopkrupen bakom en mur med kulor vinande över deras huvuden när den syriskkurdiska YPG-milisen lyckades ta dem därifrån. De vill inte säga sina efternamn eftersom de syriska kurderna och YPG är ett känsligt ämne i norra Irak.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Från IS fångenskap till ny prövning

När dörren sparkades in förstod yazidiern Ahmad Zebilo att det var över. Jihadistgruppen IS hade omringat hans by vid Sinjar. Efter över ett år i fångenskap fritogs familjen, som nu befinner sig i ett flyktingläger i norra Irak. Där fortsätter svårigheterna.

- De tog oss till en by i öknen. Det var som ett fängelse. Jag, min fru och våra barn slängdes in i ett litet rum och efter ett tag kastades resten av vår släkt in till oss, säger Ahmad Zebilo.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I ett år och sju månader satt de fast, elva kvinnor, elva män och nio barn, i ett rum med igenspikade fönster och utan sängar. Inspärrade – fram till i mars i år.

Klockan var halv tio när en man från Islamiska staten (IS) kom in i rummet. De kom in då och då, oftast för att slå dem och ibland för att kasta in mögliga brödbitar. Men den här gången var det av någon anledning annorlunda.

Manade till flykt

Mannen uppmanade familjen att titta ut genom fönsterluckornas springor klockan tre samma natt. "Jag ska få ut er härifrån. Ser ni ljuset från min ficklampa så spring, jag har förstört låset", sade han.

- Jag satt hela kvällen och letade efter signalen. Klockan blev tre, halv fyra, fyra. Jag började tro att det där ljuset aldrig skulle komma, men då tändes någonting ett par hundra meter bort.

Två bilar stod och väntade och familjen kördes genom ökennatten till de syriska kurdstyrkorna YPG:s närmaste utpost.

- Allt kändes så overkligt, först när jag såg YPG:s flagga vågade jag tro att vi faktiskt var säkra, berättar Ahmad Zebilo för TT i flyktinglägret Bajid Kandal i norra Irak.

I lägret lever tusentals yazidier. Ahmad Zebilo beskriver situationen där som mycket svår.

- Vi räddades från en hemskhet bara för att hamna i en annan. Det finns ingen mat, nästan inget vatten och inga av de stora organisationerna är här och hjälper till. Ibland känns det som att vi fortfarande är där, i IS våld.

Många sjuka

Tre månader efter fritagningen sitter Ahmad och hans son Shazar och väntar på att få träffa en läkare. Kliniken drivs av den svenska organisationen Joint Help for Kurdistan med personal från Svenska specialistsjukhuset i Arbil.

- På vintern är det infektioner i lungorna, och med sommaren kom diarré- och spysjukdomarna. Mer eller mindre alla här är sjuka, säger läkaren Ahmad Elyas.

Många av barnen behöver vätskedropp för att klara sommaren. I förrådet finns tre lådor kvar. En knapp veckas förbrukning, enligt Ahmad Elyas.

- Får vi ingen hjälp måste vi stänga kliniken. Då kommer tre, fyra barn dö varje vecka. Minst.

Fast i lägret

Ett stenkast från kliniken lagar Nadia mat åt några av dessa barn, sina egna. De räddades undan IS och hamnade här i Bajid Kandal. Nadias föräldrar, syskon och deras barn tillfångatogs också av IS. Två år senare har hon fortfarande inte hört något från dem.

- Det värsta är att inte veta om de lever eller inte, men jag tror inte att det finns något hopp. Jag vet inte ens om det finns något hopp för oss. Ingen hjälper oss här, och jag vet faktiskt inte om jag skulle vilja komma hem till Sinjar även om det skulle vara säkert.

- Det finns så många minnen där som jag inte vill komma ihåg. Flera som har återvänt har försökt ta livet av sig. Vi vill till Europa men det går inte heller. Så vi är fast här. Utan mat, utan vatten och utan vår familj.