Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Från flykting till volontär

Igor Kubát flydde från kriget i Jugoslavien till Sverige. Nu arbetar han som volontär vid den serbiska gränsen till Kroatien.

I utkanten av den serbiska gränsstaden Sid i västra Serbien anländer buss efter buss, fulla med flyktingar. På stigen mellan majsfälten går sedan barn, vuxna och gamla de sista metrarna mot EU-flaggan. Enligt en svensk volontär på plats så ska över 30 000 ha passerat här, ofta flera tusen på en dag.

Igor Kubát är inne på sitt nionde dygn som volontär och han har fått in rutinen. Han pratar med andra volontärer på plats för att få en bild av läget innan hans egen volontärgrupp beslutar sig för att en bil ska åka och handla vatten och mat.

– Jag startade för några veckor sedan en Facebooksida som jag spred bland vänner och fick på så sätt ihop 10 000 kronor via Swish och sedan åkte jag ner för pengar som jag hade tänkt använda till en jordenruntresa.

Det är inte första gången som Igor Kubát är i Serbien. Han är föddes i en ungerskspråkig stad i landet, men flydde redan som treåring till Sverige tillsammans med sina båda föräldrar på grund av kriget i Jugoslavien.

Läs också: Rekordmånga flyktingar till Kroatien

Igor Kubát berättar om en trygg uppväxt med många vänner, men han är mest tacksam för den sjukvård som räddades hans bröder.

– Jag fick världens bästa uppväxt i Sverige samtidigt hade mina bröder inte överlevt i Serbien för att de föddes tre månader för tidigt. Därför vill jag ge något tillbaka.

I höst tar Igor Kubát en kandidatexamen i mänskliga rättigheter på Lunds universitet. Han drivs av viljan att hjälpa andra. Och på plats vid gränsen behövs mycket hjälp av honom och andra volontärer.

Solen steker men efter några minuters promenad syns den väntade EU-skylten, precis intill en halvt förfallen kyrkogård. En barnfamilj tar emot en flaska vatten innan de vandrar vidare och tar kölapp i väntan på en buss mot ett flyktingläger i den kroatiska gränsstaden Tovarnik. Men varken volontärer eller journalister tillåts fortsätta in i ingenmanslandet där flera tusen flyktingar väntar på bussar, utan de förvisas till att stanna på serbisk mark.

Mitt i den kilometerlånga kön, trots skrikande barn och frustrerande människor, så syns förvånansvärt ofta skratt och leenden. Människor är nyfikna och ställer frågor. Någon bjuder på cigaretter en annan bjuder på vatten. Många av flyktingarna bär på tunga upplevelser. Flera av dem pekade ut polisen i Makedonien som våldsamma och att båtturerna på medelhavet hade varit väldigt riskfyllda. Men för Igor Kubát var det när den ungerska gränsen i Röszke stängde som har satt djupast spår.

– I Ungern var det polisen som var största problemet. Vi fick inga svar, trots att jag kan flytande ungerska. Vi visste inte vad som skulle hända. Om flyktingar skulle bli registrerade eller inte. Det var väldigt spänt.

På plats var Igor Kubát och nio andra volontärer och de var helt ensamma förutom journalister. Polisen hade stängt gränsen tre timmar tidigare än vad som var bestämt. Men tillsammans lyckades volontärerna få polisen att öppna gränsen och hålla den öppen till bestämd tid. På så sätt kunde ytterligare 1000 flyktingar passera men därefter förblev gränsen stängd trots att flyktingar fortsatte att anlända. Dagen hade en kvinna stressat för att hinna över gränsen men hon svimmade och ramlade på magen.

– Hon var gravid och rädd för missfall. Hon ville att läkare skulle känna på magen. De hörde ingenting. Jag kommer aldrig glömma hennes blick när de berättade för henne. Det var fruktansvärt, säger Igor Kubát och fortsätter:

– Det är helt fel. Vi visste att gränsen skulle stängas. Journalisterna visste att gränsen skulle stängas. Var är alla andra? Var är EU, var är myndigheter och var är alla hjälporganisationer?

När regnet kom blev situationen akut. Människor var uppgivna och utmattade och hade varken vatten, mat eller tält. De tio volontärerna byggde upp ett tältläger för nära 1000 flyktingar genom att muta polis för att få tillgång till tomma tält på andra sidan gränsen.

– Vi åkte sedan till två mackar och ett bageri i norra Serbien och rensade dem på mat och vatten, bindor och blöjor. Allt som gick att använda. Detta var verkligen inte vad jag förväntade mig som volontär. Jag trodde man skulle bli tilldelad uppgifter inte att vi skulle dela ut uppgifter.

I ingenmanslandet mellan Serbien och Kroatien blir det snabbt brist på filtar. Några svenska volontärer lämnar för att köpa nya innan affären stänger. Men situationen är inte fullt lika akut som det var i Röszke. Omkring 40 volontärer är på plats och hjälparbetarna hinner till och med sova några timmar i tält och bilar. Fortfarande lyser dock organisationer med sin frånvaro.

– Det är helt galet att det är volontärerna som måste styra upp situationen. Inte en enda gång under mina nio dagar har jag sett Amnesty International. Röda Korset är här, men tycks inte göra större skillnad. Likaså med FN:s hjälporgan, UNHCR. Den enda organisationen som gör skillnad är Läkare utan gränser, de hade aldrig klarat av detta utan oss.

I frånvaron av hjälporganisationer och myndigheter så har Igor Kubát istället hittat stöd för sitt hjälparbete på annat håll. Hans egen Facebooksida har på bara elva dagar samlat in mer än 43 000 kronor.

Igor Kubát flydde själv från ett krig likt många av dem han hjälper i dag.

– Vår flykt var mycket lättare. Vi satte oss på två, tre tåg och så var vi framme. De här flyktingarna måste åka båt över Medelhavet och vänta på det här sättet i flera dagar.

 

Följ Igor på Facebook: Igors volontärarbete för att hjälpa flyktingar

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.