Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jublet var stort när Emmanuel Macron äntrade scenen framför Louvren i Paris efter segern i presidentvalet den 7 maj 2017. Arkivfoto.

Ett år med Macron: Räddare eller elitist?

Snabba reformer och elitistiskt språk delar den franska synen på nye presidenten Emmanuel Macron. Ett år efter valet kämpar två bilder mot varandra: den unge dynamiske ledaren som räddar landet – eller en överlägsen och svåråtkomlig elitist.

Fyrtioårige Macron lyckades i fjol med det näst intill omöjliga: Att som relativt politiskt oerfaren ställa upp som mittenkandidat och slå ut Frankrikes traditionella vänster- och högerfalanger och bli vald till landets yngste president någonsin tidigare.

Det började bra. Handskakningsmatchen med USA:s president Donald Trump, de raka rören med president Vladimir Putin om misstänkt rysk datahackning, "Make the Planet Great Again"-initiativet och inte minst gunget då den franska militärorkestern spelade upp en Daft Punk-medley under nationaldagsfirandet den 14 juli.

Fransmännen verkade minst sagt imponerade.

- Han kom ju ifrån i princip ingenstans och hans resa är fascinerande, säger den Parisbaserade journalisten Alcyone Wemaere, som täckte valet och därefter hållit jämna steg med händelseutvecklingen kring Macron och hans regering.

"Sjuttioelvatusen reformer"

Efter det hände något. Macron, som ville visa sig mer beslutsam än sin föregångare François Hollande, gav sig in i inrikespolitiken och fick strejker, protester, och klottrade glåpord som respons.

Allt har gått i en rasande fart, och vissa undrar nu vem de egentligen har valt till Elyséepalatset.

- Det är först nu som vi börjat lära känna honom. Hans image utomlands är det här unga och dynamiska som representerar den nya världen, men här hemma ser det inte riktigt ut så, säger Alcyone Wemaere.

- På kort tid har han lanserat sjuttioelvatusen reformer som framför allt berör de mer utsatta samhällsklasserna och han ger inte intrycket av att lyssna på någon annan än sig själv, lite som en allsmäktig kung som tycker sig veta bäst om allt, säger hon.

Wemaere pekar på bland annat på arbetsmarknadsreformen, skatte- och utbildningsreformen och senast reformen som berör den statsägda franska järnvägsbolaget SNCF.

Positiv ekonomisk effekt

Macron hoppas få ny fart på arbetsmarknaden genom att göra det lättare för företag att avskeda personal och förhandla lokalt med arbetstagarna.

Inom järnvägen handlar det främst om att öppna upp för konkurrens och ändra SNCF:s juridiska status – vilket motståndarna ser som ett första steg mot en privatisering.

På skattesidan har Macron dessutom nyligen öppnat för att avskaffa den 30-procentiga "utreseskatt" som investerare måste betala om de tar sina pengar ut ur landet.

Ekonomiskt har en viss positiv effekt visat sig. Arbetslösheten har sjunkit från 9,4 till 8,9 procent sedan Macron tog över. Både Macrons egna medhjälpare och neutrala ekonomer betonar samtidigt att det fortfarande är för tidigt för att dra några säkra slutsatser.

Presidenten själv har talat om att reformerna ska ge en tydlig effekt först 18–24 månader in i mandatperioden.

Växande missnöje

Bland Macron-anhängare talas framför allt om en företagspositiv anda som kopplas till presidenten – inte minst utomlands.

- Vi har definitivt sett många internationella fonder och entreprenörer som börjar bli allt mer intresserade av att komma eller komma tillbaka till Frankrike för att göra affärer, säger Roxanne Varza, chef för ett företag som hjälper nystartade bolag att utvecklas, till nyhetsbyrån Reuters.

Att företagarna ger tummen upp krockar samtidigt med ett växande missnöje bland franska arbetare. Järnvägsarbetare och studenter, inte minst på den yttersta vänsterkanten, har demonstrerat flitigt, även om antalet deltagare varit betydligt mindre än vad arrangörerna hoppats på.

Klasskillnader

De senaste opinionsundersökningarna visar också på en tydlig klasskillnad i synen på Macron. 58 procent av tjänstemännen och 52 procent av medelklassen ser honom i ett positivt ljus, men bara 38 procent av arbetarna och 34 procent av hantverkarna, enligt mätinstituten Elabe och Wavestone.

I Paris svajar 36-årige försäljaren Julien Miguel mellan de två lägren.

- Jag är ju varken pensionär eller järnvägsarbetare så jag kan inte säga att jag personligen känner mig besviken eller sviken, men ibland uppträder han på ett sätt som är sårande. Det är synd och inte riktigt vad jag hade väntat mig, säger Miguel till TT.