Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/6

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Erna Solberg: Så samarbetar vi i Norge

NORGE: Samarbete med Fremskrittspartiet var en given utgångspunkt för Erna Solberg när hon skulle bilda regering. Det säger den norska statsministern till GP. Men nu står hon inför en kris. Kristdemokraterna gör en vänstersväng och kan byta block.

Efter valet till Stortinget 2013 bildade Høyres partiledare Erna Solberg en minoritetsregering tillsammans med Fremskrittspartiet, med stöd av Kristelig Folkeparti och Venstre. Det var första gången som det högerpopulistiska partiet kom i regeringsställning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I valrörelsen förra året väckte partiets integrationsminister Sylvi Listhaug rabalder när hon besökte Stockholmsförorten Rinkeby, som hon beskrev som ett varnande exempel. Høyres samverkan med det i invandrarfrågan starkt profilerade partiet har dock fortsatt, nu även med liberala Venstre i regeringen.

Och i måndags presenterade Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen, som finansminister, regeringens budgetförslag, bland annat med en ökning av biståndet och mottagandet av kvotflyktingar. Det tolkades som en utsträckt hand mot Kristelig Folkeparti.

Därför samregerar Solberg med Fremskrittspartiet

Efter en budgetdebatt i Stortinget träffar GP Erna Solberg. Med anledning av att den svenske moderatledaren Ulf Kristersson försöker bilda en minoritetsregering, men ingen vill förhandla med Sverigedemokraterna, riksdagens tredje största parti, är frågan om det var självklart för henne att vända sig till omstridda Fremskrittspartiet:

— Ja, vi hade sedan långt tid varit klara och tydliga med att vi utgick från de fyra partierna som fick en majoritet i Stortinget. Det är skillnad på Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet, det är en annan typ av parti.

Men Norge är inte heller Sverige, menar hon. Blockpolitiken har alltid varit starkare i Sverige.

— Det här är norsk politisk kontext och den kan inte överföras till ett annat land, säger statsministern.

Ann Kathrine Skjørshammer är brottmålsadvokat med lång politisk erfarenhet i Kristelig Folkeparti, systerparti till svenska Kristdemokraterna. Sedan två år leder hon partiets kvinnoförbund.

— Jag har inga problem med Fremskrittspartiet, säger hon. Det är ett demokratiskt parti som har stort stöd bland människor som har uttryckt sin mening. Det är arrogant att inte vilja lyssna på Sverigedemokraterna som representerar en miljon svenska invånare. Däremot ser jag ingen grund för oss att gå samman med Fremskrittspartiet i en norsk regering.

Ordföranden för Kristelig Folkeparti, Knut Arild Hareide, vill överge högerregeringen och istället gå i allians med socialdemokratiska Arbeiderpartiet och Senterpartiet. Skälen är ideologiska och en ökande klyfta i förhållande till Fremskrittspartiet. Enligt Hareide är det viktigt att yttersta högern inte präglar regeringen.

Avgörande vägval vid extra landsmöte

Vid ett extra landsmöte den 2 november ska vågmästarpartiet ta ställning. En vänstersväng skulle försätta Erna Solberg i en regeringskris. Enligt en undersökning som norska NRK har gjort bland kristdemokratiska gräsrötter säger 70 procent att i frågan om vägvalet har de inte påverkats av budgetförslaget och "Ernas miljarder".

— Det sker en stor mobilisering för partiledarens linje, konstaterar Ann Kathrine Skjørshammer.

Fremskrittspartiet har trots allt mognat med det ökade ansvaret, tycker hon.

— Jag tror att det beror på att de sitter i regeringen med tre partier och måste ge och ta. Men enskilda politiker har fortfarande en retorik som kan vara utmanande och provocerande och leda i negativ riktning.

Fremskrittspartiet grundades 1973 i protest mot skatter, avgifter och statlig kontroll.

— De var ett systemkritiskt parti och förhållandet till Høyre var mycket ansträngt. Många borgerliga politiker uteslöt att de någonsin skulle samarbeta med Fremskrittspartiet. Så väldigt mycket av det vi nu ser i Sverige har vi också upplevt i Norge, säger Bernt Aardal, professor i statsvetenskap vid Oslo universitet och ledande valforskare.

Carl I Hagen, den tidigare ledaren, har berättat att när han kom in i Stortinget på 70-talet ville andra inte prata med honom. Invandring blev inte partiets profilfråga förrän i slutet av 1980-talet. Med tiden nådde partiet framgångar med över 22 procent av rösterna. och blev större än Høyre i tre val på 90- och 00-talet.

— Om det då hade blivit tal om en borgerlig regering tror jag att det hade varit mycket svårare för Høyre, säger Bernt Aardal.

Tonade ner budskapet efter terrordåden

Efter terrordåden i Norge 2011 tvingades partiet att tona sitt budskap i invandringsfrågan och kom på defensiven, enligt Aardal.

— Det gjorde att styrkeförhållandet mellan de båda partierna blev som det brukade vara. Som jag förstår det var det på många sätt en förutsättning för att partierna skulle kunna sitta i samma regering. Samtidigt hade Fremskrittspartiet markerat styrka. Høyre kunde inte bilda en regering utan att inkludera dem.

Regeringssamarbetet har präglats av spänningar, framför allt mellan Fremskrittspartiet och Venstre och nu även Kristelig Folkeparti. Konflikterna har främst med Fremskrittspartiet att göra, enligt Bernt Aardal.

Om Kristelig Folkeparti byter fot är alternativet en regering ledd av Arbeiderpartiet.

— Men de har inte lust, de är inte på regeringsjakt, säger Bernt Aardal. I Norge har vi inte nyval eller extraval, så vi får leva med den mandatfördelning vi har. Men det är en del av den norska parlamentarismen, att vi måste finna lösningar även om det är svårare.

"Ett demokratiskt problem i Sverige"

Han tycker att de svenska partiernas förhållande till Sverigedemokraterna är ett demokratiskt problem.

— Det är en stor grupp som har valt partiet. Att säga att det skulle vara en miljon rasister är nog överdrivet. Det finns också ett mer pragmatiskt och principiellt argument. Vilka blir följderna av att stänga ute ett parti som ställt upp i ett demokratiskt val, efter de demokratiska spelreglerna? Det kan öka de antiparlamentariska stämningarna och misstron i samhället.

GP på plats i Oslo. Petter Trens och Jan Höglund. . Bild: Petter Trens

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.