I två och en halv månad var hans arbetslag inspärrat i guld- och koppargruvan San José i norra Chile. Matreserv fanns – för två dagar! Det dröjde 17 dygn tills en borr bröt igenom och de kunde skicka upp sin lilla papperslapp: "Vi mår bra i skyddsrummet, alla 33".
Ganska snart kom beskedet ner till dem: det kanske tar fyra månader till innan vi får ut er.
Hur klarar man en sådan pärs?
–Man etablerar disciplin genom dialog, förklarar Mario Gómez.
–Om någon blir aggressiv får man lugnt ge honom råd, och ingjuta hopp.
Med sina 63 år, varav 46 som gruvarbetare och 20 år i just denna gruva, blev truckförare Gómez självskriven ledare.
Svartast i början
Vad var allra, allra värst?
–Den första stunden, då vi insett att vi inte kunde ta oss ut av egen kraft. När jag klev ur trucken tänkte jag att det här är slutet.
–Men sedan sade jag mig att nej, man måste hoppas. Så vi samlades i skyddsrummet och började organisera oss.
Gómez visste av erfarenhet, säger han, att allt skulle försökas för att rädda dem. Och att borrning uppifrån var enda möjligheten. Och han gissade rätt datum för räddningen, på två dagar när.
–Jag kan ju det här berget.
Gruppen förstod att deras öde var en världsnyhet, och det betydde enormt mycket för att hålla modet uppe.
Ett helt nytt liv
Hur har livet sedan ändrats?
–Det största är att jag blivit berömd, ler han och berättar om de världsresor han får göra på gamla dagar, som nu till Sverige för att medverka i Filip och Fredriks årskrönika i Kanal5.
Har han gått ned i gruvan igen?
–Nej. Aldrig mer, säger han med eftertryck.
Men många av de yngre kollegerna kan mycket väl tänka sig gruvjobb igen. Även i San José om den öppnas på nytt. De träffas ofta allihop.
–Vi vill bilda en expertgrupp ihop med gruvingenjörer, och komma till hjälp om någon olycka inträffar, var som helst. För att ge tillbaka det man gav oss.
Guldets pris
–Det gick ju att rädda oss, trots svårast möjliga förhållanden: 700 meter under jord och med trasigt berg. Jag undrar varför inte alla regeringar kan göra samma sak.
Han tror att uppmärksamheten kring deras historia kan bidra till bättre säkerhet i framtiden.
–Arbetarna måste ställa krav. Och företagarna måste visa respekt för sina anställda.
En gruvarbetare i Chile tjänar enligt Gómez motsvarande 5000–7000 kronor i månaden.
Står det i proportion till priset på koppar och guld?
–Nej verkligen inte. Gruvägarna är de enda som fyller sina fickor.
5 augusti: Ett ras stänger utgången för 33 man i San José-gruvan i norra Chile. Laget arbetar nästan 700 meter under markytan. De tar sig till skyddsrummet, som har 4,5 meter i takhöjd och mäter fem gånger nio meter.
22 augusti: En sonderingsborr bryter igenom till deras skyddsrum, de skickar med ett meddelande upp. Deras anhöriga har slagit läger kring räddningsstyrkan.
Nu kan de börja få ned mat och vatten, musik, hålla kontakt. Räddningsplan görs upp – beräknas ta två–fyra månader.
13 oktober: Den förste firas upp i enmanskapseln, ett dygn senare är alla uppe. Allt sänds i tv, hela Chile jublar, presidenten är på plats.
(TT
