Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karin Aurell.

"Det är mitt första katastrofuppdrag"

Karin Aurell, sjuksköterska på Mölndals ortopedoperation, åker på tisdagen till Filippinerna med Läkare utan gränser.

Vet du vart du ska?

- Jag vet att Läkare utan gränser har personal på plats i Cebu och Tacloban, men det enda jag vet är att jag först kommer att åka till Manila. Sedan vet jag inte, infrastrukturen är utslagen och jag tror att även hjälporganisationerna har svårt att överblicka var behoven är störst och var man kan nå fram.

 

Vad har du fått för information inför resan?

- Jag blev uppringd i förmiddags (måndag) och tillfrågad om jag ville åka med, så det är tur att jag har en så förstående och flexibel chef! Det jag vet är att jag ska vara borta i en till två månader, och det handlar nog en hel del om att gå utanför sin vanliga roll. Här handlar det om att se till att folk har rent vatten och möjligheter till grundläggande hygien, och att hjälpa dem med frakturer och sårskador. Samtidigt slutar ju inte människor att vara höggravida eller hjärtsjuka i en sådan här situation, och jag har förstått att den lokala sjukvårdsstrukturen är helt utplånad av tyfonen. Man får ha ett öppet sinne och se var man behövs bäst, och vad det finns möjlighet att göra. Det här är mitt första katastrofuppdrag, men jag har tidigare varit sex månader i Sudan med Läkare utan gränser.

Vad har du för känslor inför resan?

- Det ska bli spännande, och jag är glad att jag fick möjlighet att åka med så kort varsel. Jag hoppas kunna göra lite nytta, men det är lite blandande känslor.

Hur kommer det sig att du har engagerat dig i Läkare utan gränser?

- Jag har alltid haft det så bra – jag har fått gå i skolan, jag har en familj och jag bor i ett land där det är fred. Jag har alltid känt att jag skulle vilja hjälpa människor som inte är lika lyckligt lottade.

Hur var det att jobba i Sudan?

- Det var väldigt långt hemifrån! Det var en väldig frustration att se barn som ena veckan är välmående, och nästa vecka dör i malaria eller av diarré eftersom de inte har fått vård i tid. Det är frustrerande när barn dör av så banala grejer, som är lätta att bota bara de får vård i tid.

- Det var väldigt givande att jobba med lokalbefolkningen, men mycket var annorlunda – sjukvårdsstrukturen, tillgången till läkemedel, infrastrukturen… Många var analfabeter, och många kände inget förtroende för sjukvården. Gravida kvinnor kanske föredrog att föda hemma för att det var kväll och mörkt och de var rädda att bli överfallna om de gick ut. Andra hade kanske erfarenheter från dyr eller dålig sjukvård, eller - kanske allra vanligast - ingen erfarenhet av sjukvård alls. Då fick vi försöka bygga upp ett förtroende, och bland annat sprida kunskap ute i avlägsna byar om att Läkare utan gränsers sjukhus erbjöd gratis barn- och mödrahälsovård. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.