Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

De köar för en plats i Europa

Tusentals människor riskerar livet varje dygn för att komma till Lesbos, EU:s östra utpost mot Turkiet. Många klarar sig inte. Andra köar genom läger och gränshinder, kanske för att sluta i en återvändsgränd. Samtidig finns det frivilliga som gör allt för att hjälpa flyktingarna. Som Eva Andersson från Lindome.

Kvinnan på kaféet nere i hamnen i Skala Sikamineas brister ut i ett hjärtligt välkomnande när hon ser Eva igen.

– Welcome back!

Eva Andersson på ”Hjälp för att Hjälpa” möter flyktingarna när de skalll lämna Lesbos med färjan till fastlandet. Hårdsnoddar är populärt för flickorna. Bild: Stefan Berg
Eva Andersson på ”Hjälp för att Hjälpa” möter flyktingarna när de skalll lämna Lesbos med färjan till fastlandet. Hårdsnoddar är populärt för flickorna.

Hon är här för fjärde gången sedan i höstas, privat. Hon jobbar på ansökningsenheten på Migrationsverket i Kållered, men vill göra mer och har tagit ledigt. Senast arbetade hon som sjukvårdare för Lighthouse Relief, en svensk organisation som funnits här sedan i september. De finns till hands för nödställda som kommer över havet. De har ett mottagningsläger på gångavstånd härifrån med cirka 200 sovplatser och en medicinsk klinik.

– Jag har alltid jobbat med hemlösa, uteliggare, fadderbarn och barnhem. Mina barn är stora och har flyttat hemifrån och jag kände att jag äntligen kunde använda de kunskaperna jag har både i att stödja flyktingar och unga volontärer som tycker det är väldigt jobbigt, säger Eva.

Här på Lesbos nordkust hittar vi överallt flytvästar som minnesmärken över människor som flytt. I klippskrevor, på steniga stränder, vid bryggor. Eller i träden intill lundar där oliver skördas. Som de alltid har skördats när vintern går över i tidig vår och solen värmer mot huden.

Alla börjar sina första steg i EU på stranden, efter en vådlig överfart från Turkiet i mörker eller tidigt dagssljus. Bild: Stefan Berg
Alla börjar sina första steg i EU på stranden, efter en vådlig överfart från Turkiet i mörker eller tidigt dagssljus.

Svarta gummirester i vattenbrynet: vittnesbörd om bräckliga farkoster för resor bort från krig och rädsla till drömmen om en framtid i trygghet. För inte så få blir det

Varje dygn har tusentals människor riskerat livet för att komma hit till Lesbos, EU:s östra utpost mot Turkiet. Många klarar sig inte. Andra köar genom läger och gränshinder, kanske för att sluta i en återvändsgränd. Samtidigt finns det frivilliga som gör allt för att hjälpa flyktingarna. Som Eva Andersson från Lindome.

en hägring som hastigt löses upp i död eller försvinnande. Andra kan, om de har rätt bakgrund och tur, fortsätta till fastlandet och norrut längs en rutt som EU:s politiker nu vill stänga för de oönskade.

Turkiet är redan en tillflyktsort för över två miljoner syrier, och det är därifrån långt över en halv miljon migranter och flyktingar sökt sig till Lesbos i smugglarnas båtar det senaste året. Men nu hoppas EU-ledarna, mellan två toppmöten, att turkarna ska förmås ta ett större ansvar och dämpa krisen.

Hon var knappt tre veckor när de flydde från kriget i syriska Aleppo. Nu sover Hala i famnen på pappa Jihad som trängs för en plats på bussen från transit- och registrerings-lägret Moria på Lesbos ner till hamnen och färjan till fastlandet. Hans fru har en bror i Stuttgart. ”Dit vill vi i första hand, sedan kanske till Sverige”, säger han inför den ovissa resan genom allt fler europeiska gränser som stängs. Bild: Stefan Berg
Hon var knappt tre veckor när de flydde från kriget i syriska Aleppo. Nu sover Hala i famnen på pappa Jihad som trängs för en plats på bussen från transit- och registrerings-lägret Moria på Lesbos ner till hamnen och färjan till fastlandet. Hans fru har en bror i Stuttgart. ”Dit vill vi i första hand, sedan kanske till Sverige”, säger han inför den ovissa resan genom allt fler europeiska gränser som stängs.

Tanken är att praktiskt taget alla nya ”irreguljära migranter” som kommer med båt ska visas tillbaka till Turkiet, på något sätt. Och enligt en princip som lite cyniskt kan kallas utsläppsrätter belönas Ankara. För varje återvändare får man sända en syrier direkt till EU, dock oklart var.

Som belöning öppnar EU dörren för Turkiet som framtida medlem, ställer ett avskaffat visumtvång i utsikt och lovar ytterligare miljarder euro i stöd. I det stora spelet har moralen en biroll, i kulissen.

Den politiska retoriken känns dock främmande i människornas vardag i Moria utanför Mytilini, den största staden på Lesbos. Det är ett transit- och registreringsläger, en så kallad hotspot.

En tysk volontär kallar mottagandet för Frontexterror, syftande på EU:s gränsövervakningsorgan. Moria omskrevs tidigare för polisbrutalitet, tårgas, hunger och kaos. Men så illa är det inte längre. Det är bättre, men inte bra.

När Eva Andersson kom i höstas var hon här hela nätterna:

– Då var Moria Camp en katastrof. Jag såg inte till några volontärer, inga organisationer, ingenting. Och i och med att jag gick i sjukvårdskläder drog alla i mig, det var fullständig hysteri.

Där var säkert 10 000 personer, uppskattar hon.

– Det var väldigt rörigt och människor for otroligt illa, allt var helt okontrollerat. Folk kollapsade i värmen och dog i armarna på mig. Jag gjorde allt jag kunde och kände att det inte gick att sluta. Man duschade, käkade och fortsatte. Det var helt galet.

Det officiella lägret ligger bakom en betongmur, ovanför krönet sticker ett staket upp med rullad taggtråd och ett tomt vakthorn. På den grå muren står ”Stoppa desperation” och ”Fri rörlighet”. Här fotograferas nyanlända, lämnar fingeravtryck och deras papper – om de har några – nagelfars av gränspoliser. Namn, nummer och annan relevant information knappas in i datasystemet. Den som köper en ny identitet, eller väljer att uppge en annan ålder, riskerar allvarliga problem.

Här finns även ett inofficiellt läger, för grupper som afghaner och pakistaner vilka betraktas som illegala. Tälten reser sig på vad som kallas för Afghan Hill, med mycket primitiva sanitära förhållanden. Matköerna är långa, och unga män fördriver tiden med fotboll. Regnar det förvandlas kullen till modd och lera.

Camilla Lynge, en socialpedagog från danska Århus, jobbar ideellt för att förbättra den humanitära situationen genom en gräsrotsorganisation, Better Days for Moria.

– I går stoppades registreringen av cirka 200 pakistaner utan förvarning. Nu ses de inte längre som flyktingar och riskerar att arresteras och deporteras. De tog det lugnt men blev ledsna.

Hon ser ingen lösning för pakistaner, marockaner, tunisier, algerier och bangladeshier.

– De kom hit illegalt, de är här illegalt och kan bara fly illegalt. Afghaner registreras, tillåts stanna i Grekland i 30 dagar men kan inte vara säkra på att få passera den makedonska gränsen. Det kan bara syrier och irakier med papper som bekräftar vem de är med officiell stämpel. Det är en mycket besvärlig situation.

Flyktingar kommer även till Afghan Hill för att äta, ibland för att de inte får tillräckligt med mat någon annanstans, enligt Camilla Lynge.

På ett tygstycke bland tälten står: ”Alla de ögonblicken kommer att förloras i tiden, likt tårar i regnet”.

Nedanför kullen står ett hundratal personer i olika åldrar och väntar. Det är registrerade och ska till hamnen för att ta färjan till Pireus. En man håller sin drygt månadsgamla flicka Hala i famnen. Han säger att han heter Jihad och att hans fru, som sitt vid vägkanten, har en bror i Stuttgart.

– Dit vill vi i första hand, sedan kanske till Sverige. Vi kommer från Aleppo, det var mycket bomber och för farligt att vara kvar. Hala var 20 dagar när vi flydde. Under resan från Turkiet till Lesbos stoppade motorn och vi började driva och ta in vatten. Men vi hade tur och fick hjälp.

Två bussar fulla med nya flyktingar passerar bort mot registreringen. Till slut kommer en sliten buss med texten Touristas Tra el (där v:et saknas). En volontär konstaterar när alla pressar på för att komma med:

– Det är så stressigt.

En annan volontär har en väst med orden på tyska: Ingen människa är illegal.

– Okej, okej, en och en, uppmanas människorna i kön.

– En euro per person, håll euron i handen, snälla! säger volontären.

– Inga pengar för barn, tillägger han.

Vid Helenic Seaways stora färja till Aten delar andra frivilliga ut flaskvatten. Nawaeem Naseer från Damaskus känner vi ytligt från Moria.

– Jag är advokat, säger hon. Kan jag jobba som advokat i Sverige?

– Jag vet inte, det kan ta tid…

– Jag måste lära mig språket?`

– Ja, och mycket annat. Du får ha tålamod.

– Men kanske?

– Ja, kanske…

– Tack!

De går ombord i kvällsmörkret, på rad i ett nästan bibliskt uttåg med väskor och tillhörigheter i svarta säckar. På landgången vinkar Jihad och hans familj glatt åt oss. Andra vi inte känner gör samma sak, lättade över att vara ytterligare en bit på vägen bort, och i bästa fall hem.

Volontärernas insats går inte att underskatta. Redan på eftermiddagsflyget till Lesbos fyller de avgångshallen i Aten. Grekiska Röda korset i röda overaller, spanska livräddare i brandgult, frivilliga från Nederländerna och Tyskland i friluftskläder, för tidiga morgnar och sena nätter. De har ryggsäckar, liggunderlag, kikare, reflexvästar. Senare på stranden vid flygplatsen utanför Mytilini: en grånad volontär spanar ut mot havet i öster, keps på huvudet, och med ”Ikea Family” tryckt på västens rygg.

I Skala Sikamineas får vi en liknande ögonblicksbild av en värld som inte är likgiltig: vid kafébord som brukar vara tomma så här års dricker hjälparbetare morgonkaffe, i våtdräkter och med snabbgående ribbåtar vid kaj. Nästa larm kommer via mobil och en meddelandetjänst.

Vid husväggen står bilar från Röda korset, Läkare utan gränser och FN:s flyktingsorgan UNHCR. Framför kapellet på en klippa i hamnen kikar röda overaller ut mot havsytan. I soldis ligger Turkiet bara en halv landmil bort. Fartyg från kustbevakning, försvarsalliansen Nato och några för oss okända enheter patrullerar, samordnade av Frontex. En helikopter passerar långt ut. Ytterst är uppgiften att rädda liv, men de ska också stoppa människosmugglare.

Från Lesbos till Turkiet kan du ta en sjövärdig och säker färja för mindre än 100 kronor. Men om du vill fly hit står bara smugglare till buds. Det kostar sällan under 10 000 kronor, per person.

Gummibåtarna har mjuk botten, tar in vatten, och med utombordare som stannar eller till och med lossnar.

Många har dött i vattnet. Få kan simma och livvästar av olika kvalitet är ingen garanti i kyla, trötthet och panik.

På natten och i den tidigare gryningen är farorna som störst, särskilt i hårt väder, men också chanserna att undkomma och nå Grekland. Inte långt härifrån ligger vraket efter en båt, svart, blått, rostigt och sönderbrutet när vågorna slår mot stranden i ostlig vind. Några män stannar sin gamla anskrämliga Ford på grusvägen för att se om det finns något mer att plundra.

I närheten ligger fler flytvästar. På den minsta står King & Basket, och duger förmodligen inte ens i en barnpool. På havet ser vi flera mindre båtar, som lämnar vita svallvågor. Fiskmåsar tar plats i den saltmättade luften, och småfåglar kvittrar vårlikt från land. Vit ånga stiger från en het källa i strandbrynet.

Åter vid kapellet i Skala Sikamineas sitter ett par norska frivilliga kvinnor. De är utrustade med gott humör, kikare, filtar, termos, telefoner, vatten och frukt i en påse.

Efter första resan till Lesbos

kunde Eva Andersson inte stanna hemma.

– Jag var tvungen att åka tillbaka. Det kryllade av volontärer, många väldigt unga, och hyfsat oorganiserade. Många hade kanske åkt ner av fel orsak, det skapade ganska mycket kaos för polis och myndigheter. De började spärra av, stänga av, och satte upp bommar in till campen. Folk fick inte vara nere vid hamnen längre. Så kom det politiska, att de började patrullera kusterna väldigt mycket. Jag var mest på norra sidan för jag jobbade nästan uteslutande vid sjukvårdsvagnen.

En dag när Eva spanade på stränderna kom kanske så många som 24 båtar till ön på tre timmar.

– Mycket folk var nedkylda, det var ganska tungt. Men vi handlade så mycket vi kunde för nästan alla som kommer behöver ha torra strumpor och skor, de har ingenting, och det är kallt.

En händelse som Eva aldrig glömmer inträffade mitt i natten, det var kolsvart, och det fanns inget annat lyse än från billyktorna och deras mobiler. En båt kom i vågorna, de fick av alla och så såg hon en ung kvinna som stod i flytvästen och skakade. Hon var en 23-årig student från Damaskus.

– Hon tittade på mig och frågade om hon inte kunde få en kram. Jag stod och höll om henne länge, hon grät och grät, hennes mamma hade försvunnit på vägen över. Det var fruktansvärt blåsigt, kallt och overkligt.

Det var svenskans första upplevelse från båtarna, att bara stå och hålla om den unga kvinnan och försöka få henne att orka vidare.

Ett annat minne är från en het eftermiddag.

– Människor stod i kö och jag hällde vatten över bebisarna så att det inte skulle svimma. Vi hade ont om vatten men jag försökte ge dem en klunk var.

Folk pressade på mot grindarna, folk sjönk ihop och någon skrek nurse (sköterska). En äldre man låg i dammet, i en ring av människor.

– Han fick inte luft. Jag sprang fram och ropade: Ni måste ringa efter en ambulans. De bara ryckte på axlarna. Jag satt på knä och höll i honom när han låg och tittade upp på mig. Han kvävdes till döds i mina armar, jag kunde inte göra något. Jag försökte med hjärt-lung-räddning, allt, men det gick inte. Det bubblade ur honom och jag såg hans blick, en vädjan om hjälp, men jag kunde bara sitta med honom.

Tredje minnet är från Afghan Hill. Det var mörkt och regnigt. Polis skrek att hon måste ut i skogen.

– Jag visste att där ute fanns tusentals afghanska familjer. De började lysa med sina mobiler när de såg min väst så att jag skulle se. Då såg jag två kvinnor, de låg utslagna och jag var ensam och kunde inte hjälpa båda. Jag hade bara några sekunder på mig. Den ena kvinnan hade ett barn stående bredvid sig så jag tog henne. Vad skulle jag göra? Jag var tvungen att försöka rädda livet på en av dem. Vad som hände med den andra vet jag inte.

Via Facebook har hon kontakt med en kvinna som var här.

– Det var på Moria en natt när en buss kom med människor som hade plockats upp direkt från båtarna och inte fått en chans att byta om, de hade genomblöta kläder och skakande av köld. Då såg jag en kvinna, det var som en aura lyste runt hennes huvud. Hon hade fem barn som vi lindande in i foliefiltar.

”Min dröm är att få se dig igen”, sa kvinnan. Eva satt länge på marken, pratade och lyssnade när hon berättade om sig och sina barn. Senare ringde kvinnan, helt förtvivlad, någonstans från gränsen till Makedonien.

– Minsta barnet var sjukt och det var kallt, det fanns inga läkare och ingen mat. Hon var förkrossad och vi pratade hela natten. Det kändes bättre. Sedan har hon skrivit ibland. Nu bor hon hos släkt i Uppsala, och hennes barn har börjat skolan.

Framför Lighthouse-lägret i Skala Sikamineas står en svensk ambulans. Ett anslag önskar flyktingar lycka till på deras resa. Vi får en hippie-känsla i mixen av nationaliteter, åldrar och klädstilar, och i röken från grillen. Här finns många volontärer, men inga flyktingar just nu. Det var desto fler innan de flesta sökte sig längre söderut på ön.

Anita Vannuenen är här som frivillig för Dirty Girl’s. Det ska inte missförstås, de tar vara på kläder som flyktingar lämnar efter sig, sorterar dem, låter tvätta dem och återanvänder dem.

– Det är bra för människorna, miljön och grekisk ekonomi, säger hon och viker ihop ett par strumpor där hon sitter under träden vid stranden med andra kvinnor som sorterar fuktiga och sandiga kläder.

En sen kväll vid flygplatsen, i stjärnljus och skenet från en flammande brasa, värmer sig fyra frivilliga. En är grek, övriga schweizare. De har kvällspasset fram till klockan 01. Liknande posteringar finns längs kusten dygnet runt.

– Det har varit en jobbig dag, med många båtar, säger greken Sotiris.

Pulsen stiger när de får en rapport om att någon sett något, längre söderut. Vi sätter oss i bilarna och kör. Folk samlas, lyser med lyktor och lampor. Inget händer. Så kommer ett nytt larm, ännu längre söderut. Vi drar vidare i hög fart.

På den mörka stranden har en gummiflotte nått land, full med folk och havsvatten. Alla agerar snabbt och invant, i sina olika tilldelade eller spontana roller. En äldre kvinna och ett barn tas om hand av läkare. Andra andas ut, får torra strumpor och skor, och en mugg med varmt te.

Moayad Otour från Latakia i Syrien betalade 1 000 euro till smugglarna, han var mycket rädd, men överfarten gick på en timma och 20 minuter.

– Det var väldigt svårt att leva i Syrien, säger Moayad, som har en syster som bor i Nederländerna.

En volontär konstaterar när flyktingarna sitter i en UNHCR-buss på väg till Moria och man håller på att städa upp på stranden:

– Det gick bra den här gången.

Benjamin, en av schweizarna som är här för första gången och ska stanna i två veckor, säger att de bor på norra delen av ön och att det tar en timme att köra dit när han väl går av passet. Vid horisonten bakom honom passerar färjan till Pireus, upplyst i natten som ett julträd och med människor på flykt.

Priset för en biljett Lesbos-Aten-Makedonien är 75

euro per vuxen och 45 för barn, läser vi i en resebyrå i Mytilini. Samma dag träffar vi Maroios Andriotis-Konstantios, som arbetar på borgmästarens kontor. Bara några procent av befolkningen på Lesbos är berört av flyktingkrisen, och han befarar att de för ekonomin så viktiga turisterna ska sätta ön i karantän och åka någon annanstans.

På Mytilinis kvällsfulla gator, barer och restauranger är det svårt att tro att allt inte är som vanligt. I de gamla kvarterens vimmel av butiker, kaféer och fönstershoppande knappast något heller. Bara vid lägren och nere i hamnen, längs båtarna, biljettkontoren och färjeläget blir flyktingarna en påtaglig del av gatubilden.

– Det har blivit mycket bättre, trots allt. Arbetet är mer organiserat i dag. Även om det är mycket folk försvinner de snabbt. Det är ett annat flöde, och man ser dem inte på samma sätt. Men det är många som sitter fast, de kommer ingenstans, säger Eva Andersson.

Från början av april är hon ledig i två månader för att vara på Lesbos igen och arbeta med en nystartad svensk organisation, Hjälp till att hjälpa.

Hon använder ofta uttryck som ”Jag brinner för det här” och ”Mitt hjärta gråter”. Hon köper kläder, bjuder på mat, erbjuder boenden, muntrar upp och löser praktiska problem. När vi träffas för sista gången på Lesbos har hon tillbringat natten på stranden:

– Vi drog upp en båt med säkert över 100 personer. Det var jättemycket barn och kvinnor. När vi hade fått upp dem såg vi flera båtar komma.

Hon känner att hon gör nytta och vill stanna så länge det behövs.

– Helst skulle jag inte vilja åka hem alls. Det är här jag hör hemma.

Brinner för att hjälpa. Eva Andersson har tagit ledigt från Migrationsverket i Kållered för att som volontär kunna hjälpa flyktingar på Lesbos, här en grupp kvinnor vid färjeläget i Mytilini. Fyra sådan resor har hon gjort hittills – och snart väntar en femte.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.