Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Specialterapeuten Dusica Vulic Dimova arbetade tidigare på institutionen i Demir Kapija. Ramche, Andrej och Kristina, som nu flyttat in ett gruppboende, bodde tidigare på den gamla institutionen. Bild: Robin Aron

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

De flyttade från misären till ett modernt boende

Det är varmt. Det är rent. Det är hemtrevligt. Och det finns personal som kan ge stöd och hjälp. En knapp halvtimmes bilfärd från institutionen i Demir Kapija i Makedonien finns ett nytt gruppboende. Kontrasten till gamla institutionen är som natt och dag.

GP har tidigare berättat om specialinstitutionen Demir Kapija i Makedonien, där över 200 människor med olika funktionsnedsättningar lever i svår misär.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Enligt ett regeringsbeslut ska institutionen avvecklas och ersättas av moderna gruppboenden. Men det tar tid innan alla kan få flytta därifrån. Enligt den plan som finns ska institutionerna i Makedonien avvecklas inom åtta år, men kritiker tror att det kan ta längre tid än så.

Barn prioriteras i utflyttningsprocessen och sedan i slutet av förra året är ingen av de boende på den gamla institutionen i Demir Kapija under 18 år.

Öppnade i juni

Gruppboendet i staden Negotino ligger i närheten av centrum. Specialterapeuten Dusica Vulic Dimova tar emot i dörren och presenterar oss för Andrej, 17 år, Kristina, 15 år och Ramche, 15 år.

Alla tre bodde tidigare på institutionen i Demir Kapija. Ramche har bott här sedan starten i juni förra året. Andrej och Kristina flyttade hit för en dryg månad sedan.

Andrej välkomnar oss direkt och vill att vi ska slå oss ner i soffan i det lilla dagrummet. Dusica Vulic Dimova pekar mot hallen där det finns ett löpband och en träningscykel.

– Jag har skaffat sakerna till honom för att han ska kunna bli av med negativ energi. Han håller som bäst på att vänja sig vid att använda dem.

Flyttat närmare sina föräldrar

Tre av de barn som bodde här från början har redan hunnit därifrån. De bor nu på ett gruppboende i Skopje för att komma närmare sina föräldrar, berättar Dusica Vulic Dimova.

– Jag var emot det eftersom de hade hunnit vänja sig vid att bo här. Och jag vet inte hur det kommer att bli med de som bor här nu. Om de kommer att flytta ifall fler boenden i Skopje öppnas.

Det är inte bara Andrej, Kristina och Ramche som fått lämna den gamla institutionen i Demir Kapija. Specialterapeuten, liksom övrig personal, hade sin arbetsplats där.

Nu delar Dusica Vulic Dimova i stället sin tid mellan två olika gruppboenden.

– Det är väldigt mycket bättre här. Det går knappt att jämföra. När det är färre barn blir det enklare att se deras behov. Här kan jag nå alla och använda min yrkeskunskap. Miljön är skapad med tanke på att den ska vara stimulerande och för att de som bor här ska kunna utvecklas.

Pyntat och hemtrevligt

Lägenheten är ljus, med två sovrum och ett lekrum. Det är pyntat med tavlor och gardiner. Färgerna är klara. I hallen finns en kokvrå och en tvättmaskin. Om institutionen i Demir Kapija upplevdes som misär är det hemtrevligt här.

– Mattorna fick vi ta bort när Andrej flyttade in, han drog ihop dem hela tiden. Men vi hoppas han ska vänja sig så småningom, säger Dusica Vulic Dimova.

I dagrummet kastar Andrej och en vårdare en boll. Ramche, sitter i en rullstol med stöd för nacken. På institutionen fick han sällan komma upp ur sin säng. Han kan bara använda en hand.

– Även om han inte kan äta mat med sked kan vi ge honom annat som han äta själv. Han kan plocka chips, till exempel, säger Dusica Vulic Dimova och betonar vikten av att ta tillvara de förmågor barnen har.

– Det har vi möjlighet till här. I Demir Kapija kan det vara en anställd på 30 personer. Allt det man gör blir mekaniskt.

Ingen förtjänar att på bo institutionen

Dusica Vulic Dimova säger att inte en enda person förtjänar att bo på ställen som institutionen i Demir Kapija.

– Jag jobbade där i tio år. Det är så mycket du som personal inte kan göra något åt. Till exempel de sanitära förhållandena.

En av målsättningarna på gruppboendet är att få in dagliga rutiner, där barnen själva medverkar.

– Här har vi tid att ägna oss helt åt dem och ge dem vår kärlek, som de så väl behöver. Vi ser efter dem som om de vore våra egna barn. Om någon av dem är lite förkyld och hostar, tar vi först hand om det själva med te och honung. Blir det värre kontaktar vi doktorn. Som man skulle göra hemma.

Men allt är inte perfekt. Det handlar till exempel om möjligheterna att kunna gå ut eller att delta i aktiviteter utanför gruppboendet.

– Vi har ingen gård utanför boendet, så det är krångligt att vistas utomhus. Och vi saknar en dagcentral eller ett bibliotek som vi skulle kunna besöka. Vi skulle behöva ett större dagrum och om saker här går sönder här måste de skickas på lagning till institutionen i Demir Kapija.

Djupt rotade fördomar

Det är svårt att få tag på hus eller lägenheter som kan byggas om till gruppboenden. Inte minst för att det ofta möter protester från grannar i området. Fördomarna mot personer med funktionsnedsättningar är många och sitter djupt rotade.

Förra sommaren bjöd socialministern och hennes stab in borgmästarna från samtliga kommuner i Makedonien. Staten lovade att finansiera gruppboenden i de städer som sa ja till en etablering. Det skulle också, i ett land med hög arbetslöshet, innebära nya arbetstillfällen.

Många kom inte alls. Andra sa nej. Bara en handfull tackade ja.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.