Leyla Hussein
Storbritannien
Som framstående aktivist mot kvinnlig könsstympning använder psykoterapeuten Leyla Hussein sina egna erfarenheter för att bekämpa fenomenet, såväl via sociala som politiska strategier. Hon är medgrundare till flera organisationer som arbetar mot kvinnlig könsstympning och med stöd till dem som utsatts.
En viktig aspekt för Hussein har hela tiden varit att inte bara fokusera på det fysiska lidandet, utan även de psykologiska följderna av övergreppet: ”Vi kopplar ofta kvinnlig könsstympning till det fruktansvärda fysiska traumat, men det finns en lägre medvetenhet om det psykologiska traumat som kan jaga en kvinna genom hela livet”, har hon sagt.
Hussein föddes 1980 i Somalia och som dotter till utbildade föräldrar könsstympades hon som sjuåring – något hon inte insåg vidden av förrän hon själv födde barn som 21-åring. Det psykologiska och emotionella traumat fick henne att engagera sig i kampen. ”Att höra min syster skrika innan det var min tur att stympas kommer att jaga mig i resten av livet. Även om jag inte utsattes för den mest allvarliga formen av kvinnlig könsstympning” har hon skrivit när hon berättat om sina erfarenheter.
”Mitt liv förändrades för alltid den dagen jag stympades. Jag förstod inte varför det hände mig,” fortsätter hon, och besvarar sedan själv frågan om varför: ”Den främsta orsaken till kvinnlig könsstympning är att kontrollera kvinnors sexualitet. Jag blev stympad för att jag var kvinna.”
2014 nominerades Hussein för sitt arbete med dokumentären ”The Cruel Cut” till en BAFTA (British Academy Television Awards).
Maryam Sheikh Abdi
Kenya
Kvinnlig könsstympning försvaras ofta som ett religiöst påbud och förekommer bland katoliker, protestanter, kopter, falasher, muslimer och animister, men det finns inget skriftligt stöd för fenomenet i någon religion, till skillnad från manlig omskärelse som är vanligt inom Judendom och Islam, men inte innebär samma hälsorisker.
Maryam Sheikh Abdi arbetar för att eliminera den religiösa kopplingen till islam som ofta används som ett argument för könsstympningen. ”Konsensus håller på att växa fram där akademiker kommit fram till att praktiken inte har någon stark koppling till islam och därför inte kan ses som en religiös akt”, har hon sagt.
Sheikh Ibrahim Lethome Asmani, som hon har skrivit en bok på ämnet tillsammans med, har också slagit fast att det inte finns några skriftliga bevis på att islam tillåter kvinnlig könsstympning, som han menar är skadlig och angriper frihet, integritet, hälsa och värdighet hos muslimska kvinnor.
Faktumet att könsstympningen i själva verket strider mot islam har flera gånger uppmärksammats; dels genom fördömandet av stympning av alla delar av kroppen, dels genom profeten Muhammeds ord om kvinnors rätt till sexuell njutning.
Sedvänjan tros ha existerat i runt tre tusen år. I Afrika och Mellanöstern där den är som vanligast förekommande, uppskattar UNICEF att mer än 200 miljoner flickor och kvinnor har utsatts för någon form av könsstympning.
Enligt en studie från British Journal Global Helat som kom i höstas har andelen flickor under 14 år som könsstympas dock minskat de senaste 20 åren, framför allt i Östafrika.
Bayan Nasih
Sverige
5 Som socionom och sakkunnig om könsstympning i Sveriges nationella kompetensteam, som arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck, är Bayan Nasih sedan över tio år tillbaka engagerad mot kvinnlig könsstympning i Sverige. Här har ingreppet varit förbjudet genom en specifik lag sedan 1982, vilket vi då var först med i Europa. 2006 gick de första två fallen till domstol. En man dömdes till två års fängelse och en kvinna till tre års fängelse.
De flesta anmälningarna har dock inte gått vidare till domstol, i flera fall för att det inte har gått att bevisa att flickan i fråga inte varit könsstympad redan innan hon kom till Sverige eller för att det inte varit möjligt att knyta någon person i Sverige till brottet.
Socialstyrelsen har uppskattat att det i Sverige finns cirka 38 000 flickor och kvinnor som har utsatts för könsstympning. 2015 ansågs ytterligare 19 000 minderåriga ligga i riskzonen för att utsättas.
Nasih anser att inte tillräckligt görs för dem som utsatts för övergreppet och har i en av många debattartiklar skrivit: ”Erfarenheten från unga, könsstympade flickor i Sverige är att samhället sviker och glömmer dem, om de själva inte söker hjälp.”
Också hennes engagemang utgår från en egen erfarenhet. Hon könsstympades i södra Kurdistan när hon var sex år.
– Jag hatade kvinnan som gjorde det så intensivt i många år. Först skämdes jag, men nu tänker jag att det var friskt att hata så mycket efter att ha tvingats utstå något så hemskt som barn, utan möjlighet att kunna bearbeta det, sade Bayan Nasih när hon 2016 intervjuades i Svenska Dagbladet.
Nakhal Almadina Altayeb Mohammed Almansour
Sudan
I Sudan beräknas att 87 procent av alla flickor och kvinnor utsättas för kvinnlig könsstympning. Men i byn Wad Al Basheer startade en grupp kvinnor en rörelse för att avskaffa traditionen och fann stöd hos såväl män som religiösa ledare.
63-åriga Nakhal Almadina Altayeb Mohammed Almansour könsstympades själv som barn, men bestämde sig för att bryta tystnaden. Varken hennes döttrar eller barnbarn har könsstympats, trots att pressen från samhället: ”Jag hade en intern övertygelse om att det som hänt mig inte var bra. Jag har fyra döttrar. Samhället pressade mig verkligen för att könsstympa mina äldsta döttrar, men jag ville inte”, har hon förklarat i brittisk press.
Nu används Wad Al Basheer som ett exempel i Sudan, där det riktade arbetet för att stoppa kvinnlig könsstympning på två år uppskattas ha minskat acceptansen för fenomenet till 18 procent. Hälsodepartementet i Sudan stödjer gräsrotsrörelser som arbetar för att stoppa könsstympningen. Bland annat utbildas barnmorskor och sjukvårdspersonal, men också unga flickor själva, om de negativa hälsoeffekterna. Enligt Världshälsoorganisationen WHO har 1000 samhällen i Sudan nu övergett sedvänjan.
Kvinnlig könsstympning delas in i tre kategorier beroende på hur allvarlig den är och hur mycket av könsorganet som har tagits bort. I Sudan utsätts en majoritet av flickorna för den allvarligaste varianten där könsorganen sys ihop efter ingreppet och endast ett litet hål för urin och mensblod lämnas.
Mariya Karimjee
USA
Skribenten Mariya Karimjee har offentligt berättat om sina erfarenheter av att ha blivit utsatt för kvinnlig könsstympning i både personliga texter och radioprogram. Hon har velat sätta fokus på effekterna på en könsstympad kvinnas sexliv, ett ämne som oftast undviks när sedvänjan försvaras, trots att den används för att kontrollera kvinnors sexualitet.
”Jag kände väldigt starkt att kvinnor har rätt till sexuell njutning… lusten påverkas inte av klitoris, det är möjligheten att njuta som tas ifrån en”, har Karimjee förklarat sitt fokus. ”Jag kommer kanske aldrig att kunna njuta av en sexuell erfarenhet,” konstaterar hon.
Uppvuxen i Pakistan och senare i Texas, USA, könsstympades Karimjee som sjuåring, efter vilket hon sköt upp att kissa på grund av smärtan och senare fick uppleva att sex var något helt olidligt. Inför ingreppet fick hon höra en historia om att det var dags att göra sig av med ”insekten som växte i ett ägg där nere”, som så småningom skulle kläckas och krypa in i hjärnan om den inte skars bort. Det var först långt senare som hon förstod att hon hade utsatts för könsstympning.
Karimjee bestämde sig för att prata öppet om sina erfarenheter efter att ha konfronterat sin mamma, som förklarat att hon inte sett något annat alternativ och efter att de kommit till en punkt där de faktiskt kunde prata om det. Hon blev även medveten om den sociala pressen som människor inom samma gren av shiitisk islam som hon själv är uppvuxen med och insåg att den fortfarande finns högst närvarande.
