Hösten 2016:
Marken borde egentligen vara insvept i ett tjockt snötäcke. I stället är den smutsbrun. Sex doktorander och professorer är utrustade med varsin spade. Några har redan börjat gräva i den steniga strandkanten. Övriga hjälps åt att bära en tung kabel. Det både regnar och blåser, men forskarna svettas i sina skoteroveraller.
– I dag är det tio grader varmt ute. Det är sommartemperaturer, inte hösttemperaturer. I helgen hade vi kraftiga skyfall i stället för snö. Det är inte normalt, säger Frank Nilsen, professor i oceanografi på University Centre in Svalbard.
Senare i vinter ska de skyhöga temperaturerna i Arktis skapa rubriker i nyhetsmedia över hela världen, men inte riktigt än. Nu ropar forskarna till varandra i blåsten och försöker få ordning på den leriga kabeln. Frank Nilsen är föreståndare vid avdelningen för arktisk geofysik och expert på vattentemperatur och havsis. Med den nya kabeln ska det bli möjligt att mäta havstemperaturerna i realtid – året om. Innan har mätningarna bara skett vid något enstaka tillfälle per år.
– Genom att ha koll på temperaturerna har vi koll på klimatet. Både temperaturerna i havsvattnet och i atmosfären är viktiga, säger Frank Nilsen.
Svalbard ligger 150 mil norr om polcirkeln. Här finns världens nordligaste flygplats, världens nordligaste samhälle och världens nordligaste mataffär. Historiskt har Svalbard varit ett gruvsamhälle, men inte längre.
Enligt FN:s klimatpanel IPCC har medeltemperaturen de senaste hundra åren ökat dubbelt så snabbt i Arktis som i övriga världen. Det har gjort att klimatforskare från nästan alla nationer valt att bosätta sig här. I dag beskrivs forskarsamhället som en bjälke i den lokala ekonomin.
Själv har Frank Nilsen tittat närmare på Golfströmmen. Den bidrar som bekant till vårt relativt behagliga klimat i Norden. På Svalbard har den samma effekt. Utan Golfströmmen hade livet varit betydligt kärvare och Frank Nilsen har kunnat visa att Golfströmmen ändrat riktning, närmare fastlandet. Det varma vattnet hindrar isarna från att lägga sig. Öppet hav absorberar mer värme, vilket ytterligare skyndar på uppvärmningen.
Himlen är svagt rosa. Det är svårt att avgöra om vi tittar på en soluppgång, en solnedgång eller en blandning av bådadera. Dagarna är mycket korta och kortare ska de bli. Om sju dagar går solen ned för sista gången. Då inleds den fyra månader långa polarnatten. Först i februari går solen upp igen och under hela mörkertiden saknas dagsljus.
Kabeln måste grävas ner i tid. Annars försvåras arbetet väsentligt.
Forskare varnar för jordskred. Det fortsatta regnandet i kombination med blidväder har fått permafrosten att tina. Det dröjer inte länge förrän ett helt bostadsområde evakueras i Svalbards huvudort Longyearbyen. Jordskredsrisken bedöms överhängande.
I mitten av november släpper det danska väderinstitutet DMI en rapport som säger att temperaturen i Arktis är 20 grader varmare än normalt. En så stor avvikelse förvånar även klimatforskare och nyheten sprids snabbt över hela världen. Svalbardborna får veta att temperaturen varit över det normala i sammanlagt 76 veckor i sträck.
DMI anger i huvudsak tre förklaringar. Den första är att varma vindar tillfälligt svept in över området. Den andra är väderfenomenet El Niño som medför varmare väder. Den sista är den globala uppvärmning som människan åstadkommit genom utsläpp av växthusgaser.
På Svalbard bor fler isbjörnar än människor, men det varmare vädret får glaciärerna att krympa. Bilder på sjukligt magra isbjörnar sprids på nätet. Samtidigt vinner Donald Trump presidentvalet i USA. Han är uttalat klimatskeptiker och givet den stora snackisen i forskarnas fikarum. Hur kommer detta att påverka världens klimatpolitik?
Våren 2017:
Snön kommer – och det med besked. En familj sitter i sin lägenhet och äter frukost när det börjar mullra från det intilliggande berget med det oskuldsfulla namnet Sockertoppen. Lavinen träffar rakt på huset. Både bilar och hus flyttas flera meter. Ena kortsidan slås i spillror och familjen som åt frukost klättrar ut genom ett fönster. Alla klarar sig utan livshotande skador.
Två kvällar senare är byns biosalong fylld med cirka 200 personer. Bioduken har rullats bort. I stället står ett långbord på scenen. Redo att tala sitter lavinexperter och politiker. Även sysselmannen, den norska regeringens högsta representant på ögruppen, är på plats.
Några av invånarna i lokalen är upprörda. Bara 14 månader tidigare inträffade en kraftig lavin i samma bostadsområde. Den gången dog två personer. I samband med detta inrättades ett lavinvarningssystem, men två timmar före den nya lavinen gick myndigheterna ut och försäkrade att lavinrisken inte var överhängande. Inga evakueringar behövde göras.
– Naturen är oberäknelig, det är ingen exakt vetenskap. Våra bedömningar var att läget var säkert. Vi hade fel, säger sysselmannen Kjerstin Askholt.
Dagen därpå sitter ett helt skiftlag med gruvarbetare i arbetskläder och fikar på ett kafé på huvudgatan. En ny lavin har begravt bilvägen upp till norska Gruva 7. Gruvarbetarna kommer inte till jobbet.
En som är dubbelt utsatt är Dan André Danielsen. Han kan inte ta sig till sitt arbete och han kan inte gå hem. Alla som bor i bostadsområdet närmast Sockertoppen är evakuerade och får inte flytta tillbaka förrän lavinrisken är över.
– Men jag bor inte närmast själva berget. Jag var faktiskt hemma när lavinen gick utan att märka något. Helt plötsligt kom sysselmannen och började prata om evakuering. Jag förstod ingenting, säger Dan André Danielsen som nu tillfälligt bor hemma hos en kollega.
Kim Holmén är internationell forskningsdirektör och professor i kemisk meteorologi på Norskt polarinstitut på Svalbard. Han tar emot oss på sitt kontor och berättar att båda lavinerna som drabbat Longyearbyen varit så kallade hundraårslaviner. Så kraftiga laviner ska alltså bara ske vart hundrade år, men har nu inträffat två gånger inom loppet av bara 14 månader.
– Jag kan inte säga att lavinerna på Svalbard beror på koldioxidutsläpp i Göteborg, men det mer extrema vädret ligger i linje med klimatforskningen, säger Kim Holmén.
Han kommer ursprungligen från Stockholm, men har bott på Svalbard i 30 år. Under den tiden upplever han att förhållandena för både djur och människor kraftigt förändrats.
– Svalbard är en unik plats. Hit kommer forskare från massor av olika länder och forskningsområden för att jobba med klimatet. Det finns en stor samsyn kring vad som händer i Arktis. Om man stått på glaciärerna tillsammans och sett hur de har smält går det inte att vara oeniga om vad som händer, säger Kim Holmén.
Tidigare visade termometern ofta 30 minusgrader tre veckor i rad. Nu blir det som mest 20 minusgrader och det kalla vädret håller inte i sig lika länge. Även havsvattentemperaturerna är högre.
– När jag kom hit var det en meter is på Isfjorden. Vi körde skoter rakt över. I dag är hela fjorden isfri. Var jag än vilar blicken ser jag ett landskap i stark förändring, säger Kim Holmén.
Det milda klimatet försvårar också forskningen. Av säkerhetsskäl råder båtförbud i Isfjorden under vintersäsongen. Förr var det inga problem. Då kunde forskarna åka skoter på isen. Nu, när Golfströmmen bytt riktning och det varmare Atlantvattnet kommer allt närmare fastlandet, förmår inte vattnet att frysa. Utan isen är forskarna strandade. De får inte åka båt och att ta skotern över öppet hav är otänkbart.
Kim Holmén reser sig upp och låser sitt kontorsrum efter oss. En brant metalltrappa leder ner i ett jättelikt logistiklager. Här förvaras all forskningsutrustning som används vid olika expeditioner. Alla forskarlag har korgar och hyllor märkta med namn och forskningsprojekt. På en hyllkant läser Kim Holmén ”ismåke”. Det är ismås på svenska.
– Ismåsen är till och med känsligare än isbjörnen. Fågeln är specialiserad på att äta fett. När isbjörnen tagit en säl äter ismåsen fettet och får på så sätt i sig en väldigt hög koncentration miljögifter, säger Kim Holmén.
Även vitval och narval har minskat i området. Båda saknar ryggfenor och kan tryggt simma in under isen och sova. Späckhuggaren, valarnas största fiende, hindras att följa efter av sin stora ryggfena. Men när havet blir varmare och isen inte lägger sig blir det svårare för valarna att hitta gömställen.
Forskarna har sett att förekomsten av både ismås, isbjörn, narval och vitval minskat i takt med att isen försvinner. Även Spetsbergsgrisslan har det tufft. I stället dyker nya arter upp i hav och på land. Lax, torsk och makrill, till exempel.
Upptäckterna är relativt nya och faktum är att det släppts många forskningsrapporter från Arktis de senaste vintrarna. Det är ingen slump.
– Vi människor har lite svårt för kyla och mörker. Det gäller även forskare. Under sommarhalvåret när det är midnattssol och härligt har det varit full aktivitet här uppe. Under mörkertiden har det varit stilla. Det har gjort att vi fått en skevhet i vår data. Vinterbiologi är ett relativt färskt forskningsområde. Det är först de sista fem åren som vi utvidgat vinterverksamheten och fått kontinuitet i forskningen, säger Kim Holmén.
En annan som jobbat hårt för att uppnå den där kontinuiteten är Frank Nilsen. Sedan han och hans kollegor grävde ner sin kabel i höstas har de kunnat övervaka havsvattentemperaturerna timme för timme. Resultatet av mätningarna läggs ut på universitetets webbsida och datan är tillgänglig för forskare i hela världen.
Med några snabba klick får Frank Nilsen upp diagrammen på sin datorskärm. I november var havsvattentemperaturen fem plusgrader. Nu har den sjunkit till en plusgrad, men det är fortfarande anmärkningsvärt varmt.
– Under vintern har varm luft i kombination med varmt havsvatten gjort att glaciärerna smält snabbt. I december krympte Tunaglaciären med tre meter per dag, säger Frank Nilsen.
Klimatforskare kallar ibland Arktis för kanariefågeln i gruvan. Uttrycket är gammalt och härstammar från en tid då de känsliga djuren skickades in i gruvorna för att upptäcka luftföroreningar. Om något var fel dog kanariefåglarna direkt och människorna hade en chans att hinna ut innan det var för sent.
Temperaturhöjningen i Arktis går rekordsnabbt och det som händer här väntas hända överallt – men det händer här först. Frank Nilsen ser sig inte som försöksdjur som bor på Svalbard. Tvärtom, han trivs.
– Men jag och min fru har sagt att vi ska flytta den dag barnen inte vill bo kvar, säger Frank Nilsen.
Extremväder, isbjörnsattacker och vintermörker är bara några av prövningarna som Svalbardborna utsätts för. Klart är också att Longyearbyen, som ligger idylliskt inkilat mellan flera berg, aldrig hade byggts på samma plats i dag. Med dagens förutsättningar hade byn vilat mycket säkrare i ett flackare område.
Frank Nilsen konstaterar att isolerade väderhändelser i form av jordskred, laviner och skyfall ofta viftas bort som ovidkommande i ett större sammanhang, men riktigt så enkelt är det inte.
– Två veckor med extrema väderförhållanden kan skapa förändringar som varar i flera år. Det är det nog inte många som vet, säger han.
FAKTA: Världens nordligaste samhälle
Svalbard tillhör Norge och på hela ögruppen gäller norska lagar. Alla länder som skrivit under den så kallade Svalbardstraktaten har dock rätt att bedriva näringsverksamhet här. På Svalbard finns till exempel en rysk gruvby.
Svalbard består till 60 procent av glaciärer, 27 procent obrukbara stenområden och 13 procent vegetation. På land råder alltså sparsamt med liv. Inga träd blir högre än till ankeln. Under ytan är dock en annan femma. Barents hav är ett av de mest artrika haven i världen.
På Svalbard är det olagligt att lämna huvudorten Longyearbyen utan gevär – på grund av risken att bli attackerad av isbjörnar. Av samma anledning är det förbjudet att låsa ytterdörren. Om en isbjörn attackerar måste det alltid finnas möjlighet att fly in i närmaste hus.
