Ansiktet var svullet, ögonen matta, talet aningen sluddrigt. Det var ett par dagar före presidentvalet i november 1980. Ryktena gick om att Ali var sjuk. Men kyrkan i Harlem jublade.
Alis närvaro vid kvällsandakten var inte annonserad. Det var bara sagt att den tidigare FN-ambassadören Andrew Young skulle tala. Young var en av medborgarrättskämpen Martin Luther Kings medarbetare och hade utsetts av president Jimmy Carter till FN-ambassadör och regeringsmedlem. Men ett möte med den palestinske observatören i FN innebar att Young tvingades lämna sin post.
Young kom till kyrkan i Harlem i New York för att uppmana församlingen att rösta på Carter, trots allt som hänt. Det var ett ödesval. Carter utmanades av Ronald Reagan. Att Young hade Mohammad Ali med sig var en överraskning som fick kyrkobesökarna att först misstroget titta på mannen som de kände igen. Var det verkligen han? För att sedan resa sig upp och ropa:
– Ali! Ali! Du är den störste!
– Flyg som en fjäril, stick som ett bi!
– Ali! Den störste! Ali!
Det började viskas i bänkraderna. Vad hade hänt med den store boxaren? Var det slagen mot huvudet? Var han allvarligt sjuk? Dement? Han hade nyligen gått en match som han förlorat och skulle gå ytterligare en.
Det var med tyngre steg än de fjäderlatta som Ali gick fram mot koret. Han uppmanade alla att lägga sina röster på Carter och sade inte så mycket mer. Men församlingen lyfte honom med sina talkörer:
– Ali, vi älskar dig.
– Ali, du är den störste.
Hans ögon tårades av välkomnandet. Det hade funnits en tid då också svarta haft svårt att ta honom till sig. När han konverterade till islam och bytte namn från Cassius Clay vände även en hel del svarta honom ryggen. Men nu var han omsluten av en värme som inte gick att misstolka.
Jag fick möjlighet att sitta ned med honom en liten stund efter andakten. Han var känd för att formulera sig kvickt och rakt. Rappade innan rappen var uppfunnen. Kallades ibland en gaphals som ropade ut att han var störst, men kunde lika snabbt analysera ett politiskt skeende, de svartas kamp och USA:s tillkortakommanden. Han var mycket mer än en tungviktsboxare.
Nu satt han på den främsta kyrkbänken, orden kom ovanligt långsamt men hans budskap var distinkt:
– Jag vägrade att åka till Vietnam bara för att döda. Vietnameserna har inte gjort mig eller USA någonting. Varför skulle jag åka dit och döda dem? Döda, döda, döda. Jag boxas ärligt och hederligt i ringen. Slår inte ihjäl folk på gatan. Och inte i den vietnamesiska djungeln heller. Eller någon annanstans.
– Svarta måste kämpa för allting. För mänskliga rättigheter. För rättvisa.
– Jag ger aldrig upp.
Han visste kanske redan då om sjukdomen och att den skulle kunna begränsa honom . Men han förstod sin politiska kraft:
– Jag kommer alltid att stå i spetsen för mänskliga rättigheter. Skriv ned det! Jag finns längst fram!
Församlingsmedlemmarna dröjde sig kvar, händer nuddade hans axlar. Det fanns ett vördnadsfullt sätt att närma sig den store som knöt sina nävar och sade:
– De här händerna har givit mig möjligheter. Nu vill jag hjälpa andra.
Till sist lämnade han kyrkan och nyheten spreds plötsligt som en löpeld i Harlem. Muhammad Ali är här! Den störste! Vår store Ali!
Men när människor kom springande för att få se honom satt han redan i bilen som körde iväg.
– Jag fortsätter boxas, försäkrade han. Och jag skall rösta på Carter.
Ett par dagar senare förlorade Jimmy Carter sitt återval. Ronald Reagan blev ny president. Ali förlorade sin sista match och lade handskarna på hyllan ett år senare. Det officiella beskedet kom att han fått Parkinsons sjukdom.
