Kanske var det råkylan, regnet som hängde i luften och den massiva polisnärvaron som dämpade segerfirandet i Paris. Den franska huvudstaden röstade överväldigande på Macron och de tiotusentals som samlats till det organiserade firandet på den avspärrade öppna platsen vid Louvren skrek ut sin glädje över segern. Macron fångades in på storbild när han ensam, stel och allvarlig gick över den stenlagda platsen med Europahymnen i högtalarna innan han steg ut på scenen. Det var först efter det korta talet som den franska nationalsången Marseljäsen avrundade den nyvalde franske presidentens framträdande.
Macron är ingen stor och entusiasmerande talare och han avviker därmed från denfranska traditionen med ledare som gör historiska och intellektuella utvikningar. Vid den första kommentaren i sitt valhögkvarter - när den första prognosen kommit direkt sedan vallokalerna stängts och Marine Le Pen erkänt sig besegrad - stirrade han rakt fram och förmådde inte spegla segerstämningen. Han påpekade att han förstår den ilska och oro som Marine Le Pens relativa framgång tyder på.Le Pen fick omkring 34 procent mot Macrons 66. Valdeltagandet är ännu inte officiellt men var lägre än vid den första valomgångens 77, 8 procent.Uppskattningen av blankrösterna är 12 procent vilket är den högsta siffran någonsin.
Emmanuel Macron är en politisk sensation. Han är bara 39 år och därmed den yngste valde presidenten i Frankrikes historia. Han har aldrig tidigare valts till ett politiskt ämbete. Han var under ett par år ekonomiminister i den avgående presidenten Francois Hollandes regering och har en bakgrund i finansvärlden. Macron såg sin möjlighet när Hollandes opinionssiffrordalade till rekordlåg nivå. Han lämnade ministerposten, bröt med socialistpartiet och skapade sin egen mittenrörelse, En Marche.
Socialistpartiet lyckades inte nystarta och partiets kandidat Benoit Hamon gjorde ett praktfiasko i valets första omgång med drygt 6 procent medan den radikale västerkandidaten Jean-Luc Melenchon lyckades samla över 19 procent av väljarna. Det andra stora och tidigare dominerandeborgerligarepublikanska partietbröt också samman med inbördeskrig mellan sina kandidater och penningskandalen kring frontnamnet Francois Fillon. Fillonfick se sig besegrad av Macron och Le Pen som gick till andra omgången.
Men i juni hålls valet till Nationalförsamlingen i två omgångar, den 11 och 18 juni. Det är då som det avgörs hur sammansättningen i parlamentet skall se ut de kommande fem åren. Idag är det socialistisk majoritet med 341 mot borgerligas229. Nationella fronten har bara tvåplatser.
Idén med val till nationalförsamlingen tätt inpå presidentvalet är att den nye presidenten kan ha nytta av sin seger och ge sina partivänner draghjälp. Presidenten får då lättare att genomföra sin politik omnationalförsamlingens majoritet delar hans uppfattningar.
De deputerande i nationalförsamlingen vinner i sina valkretsar imajoritetsvalsystem. I första omgången behövs femtio procent för att vinna och om inte den majoriteten uppnås går de två kandidaterna som fått flest röster vidare. Valet avgörs sedani den andra omgången en vecka senare.
Frågan är om Emmanuel Macrons En Marche skall kunna lyckas lika väl i valet till Nationalförsamlingen som i presidentvalet. En Marche ärmer av en politisk rörelse än ett parti. Om En Marche inte lyckas få majoritet med 289 av de 577 platserna i Nationalförsamlingen måste han förlita sig på stöd från andra partier.
Premiärministern brukar komma från det parti som har majoritet i Nationalförsamlingen.Det betyder att Macron kan fåutse en premiärminister från ett annat parti än hans eget. De borgerligarepublikanerna mobiliserar starkt med frontnamnet Francois Baroin somär en politiskt erfaren politiker med sina drygt femtio åroch med en mer avspänd framtoning än Macron. Baroin klämdes mellan de gamla veteranerna i partiet som sedan manövrerade ut varandra och där slutet blev att Fillon förlorade presidentvalet.
Om Baroin skulle bli premiärminister försvårar det för Macron. Men det är inte första gången som en president tvingas till samlevnad med en premiärminister från ett annat parti. Socialisten Francois Mitterrand hade borgerliga Jacques Chirac som premiärminister 1986 - 1988 och Edouard Balladur 1993 - 1995.
Men det kräver stor skicklighet ochpolitisk kompetens för att klara den balansgången och Emmanuel Macrons brist på erfarenhet kan ligga honom i fatet. Hans försiktiga och lågmälda segertal reflekterar den politiska utmaning som valet till Nationalförsamlingen utgör.
