Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Bilderna får oss att stanna upp

Siffrorna är ohyggliga. Fler än 100 000 döda i en av de blodigaste konflikterna i världen de senaste decennierna. Bilderna från gasattacken i syriska Ghouta i augusti sitter djupt fastetsade. De livlösa kropparna insvepta i lakan, däribland många barn.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ofta är det just bilderna som får oss att stanna upp, att se människorna, det fasansfulla lidandet som döljer sig bakom de korta nyhetstelegrammen.

När organisationen Committee to Protect Journalists (CPJ) sammanfattar tillståndet för journalister i Syrien är det nedslående läsning. Just nu saknas runt 30 journalister, många av dem misstänks vara kidnappade av olika organisationer. I mitten av oktober fördes Rami al-Razzouk bort från radiostationen Radio ANA av Islamic State of Iraq and Sham (ISIS), en grupp närstående till al-Qaida.

I augusti försvann Mohamed Nour Matar när han bevakade en protestaktion mot ISIS.

Flera andra fall har inte blivit offentliga efter önskemål från antingen familj eller arbetsgivare.

Sedan inbördeskriget bröt ut 2011 har åtminstone 55 journalister dödats. CPJ konstaterar kort att ”Syrien är världens farligaste land för journalister”. Det finns ingen anledning att ifrågasätta den slutsatsen.

I helgen försvann den svenske reportern Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström i Syrien nära gränsen till Libanon. De var där för att göra reportage, för att skildra Syrien inifrån. Tanken var av allt att döma att skriva om en grupp läkare som får ta hand om krigets konsekvenser. Ingen vet i detalj vad som hänt Falkehed, som arbetat som frilansreporter för DN, GP och andra svenska tidningar, och Hammarström. Risken att de kidnappats är uppenbar.

De rutinerade frilansjournalisterna Falkehed och Hammarström visste givetvis att det var förenat med omfattande risker att bege sig in i Syrien. Mycket få av världens redaktioner skulle sända ut anställda medarbetare på ett i ordets rätta bemärkelse livsfarligt uppdrag.

Samtidigt visar historien att det är just den typen av berättelser och bilder från det allra smutsigaste, det mest plågsamma som kan vända en opinion, som kan väcka världens ledare, som kan blottlägga systematiska övergrepp på civilbefolkningen. I den skärningspunkten finns ett av huvudproblemen. Berättelserna i ord och bild är nödvändiga men riskerna för att få fram materialet är inte sällan för stora, skyddsnätet för grovmaskigt. Hur mycket hade vi vetat om Tjetjenienkrigens fasor och dess efterbörd utan Anna Politkovskajas dokumentation för att ta ett exempel?

Sanningen är alltid ett av de första offren i krig. Makten över den bild som förmedlas ut till omvärlden ofta ett effektivare vapen än bomber. Just därför är de journalister som trots risker vill berätta och undersöka på egen hand värda djup respekt, allt stöd. Utan deras berättelser blir propagandan den enda bilden.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.