Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ferdinandh Cabrera fotograferar en av de många soldater som anlänt efter att en vägbomb sprängts någon timme tidigare nära staden Cotabato i Filippinerna.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Beväpnade medier i Filippinernas val

När journalisten Ferdinandh Cabrera ska ut och jobba tar han med sig två kameror, fyra mobiltelefoner – och ett skjutvapen. Filippinerna är en av världens farligaste platser för medier, och det har aldrig varit farligare än nu inför presidentvalet.

Försiktigt kontrollerar han så att det är laddat, låser och placerar pistolen i en liten svart kudde han fått som present av en vän.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Att ta med vapen är en försiktighetsåtgärd för att garantera min säkerhet här, säger 34-åringen tveksamt.

- Ingen kommer skydda dig om kriminella kommer efter dig, du behöver kunna försvara dig och hålla dem på avstånd.

Filippinerna är världens tredje farligaste land att verka i som journalist, enligt New York-baserade CPJ (Committee to Protect Journalists), och 2014 ändrades lagen så att journalister tillåts bära vapen.

Cabrera arbetar i de mest riskfyllda delarna av Filippinerna: regionen Mindanao. Denna södra del av den filippinska övärlden lider av fattigdom, korruption och krig. Minst fyra grupperingar har svurit lojalitet till terrorrörelsen IS självutnämnda kalif Abu Bakr al-Baghdadi.

Snart, måndag den 9 maj, är det presidentval. I kombination med den bräckliga fredsprocessen mellan Moros islamiska befrielsefront (Milf) och regering, och ständiga utbrott av våld, blir det en explosiv mix för området.

77 dödade

Trots farorna fortsätter Cabrera att tala med drabbade byledare och att besöka våldsoffer i regionen. Han ser inget alternativ till att följa utvecklingen med egna ögon. Cabrera pekar genom bilens svarttonade rutor mot människor vi möter i de västra delarna av Cotabato:

- Om inte vi berättar på ett riktigt och sanningsenligt sätt är risken stor att människor börjar förlita sig till rykten som sprids via sociala medier. Det skulle innebära ännu större problem för regionen.

Priset för att på plats ta reda på fakta och information kan vara högt. En kollega till Cabrera blev nedskjuten efter att ha skrivit en artikel om en lokal politikers påstådda kontakter med drogkarteller.

Ett känt offer var den 49-årige radioprofilen Elvis Banggoy Ordaniza, som dog när en ensam gärningsman sköt honom i samband med att han rapporterade om lokal knarkhandel och illegalt spel i regionen.

Sedan 1992 uppgår antalet journalister som blivit dödade på grund av sitt yrke till minst 77. Det gör, enligt CPJ:s statistik, Filippinerna till det tredje dödligaste landet i världen för journalister. Bara de krigsdrabbade Irak (173 döda) och Syrien (94 döda) ligger högre.

Den blodigaste enskilda händelsen var den så kallade Maguindanao-massakern, som inträffade 2009 under den förra valrörelsen. Av cirka 60 dödsoffer var över hälften journalister, vilket fått CPJ att kalla det den dödligaste händelsen i sitt slag i världen.

Mördarna har aldrig blivit dömda, och den påstådda hjärnan bakom attacken dog i juli förra året utan att ha behövt infinna sig en endaste dag i rättssalen.

Mamma ber

Cabrera har också mottagit hot, men har lyckats vidta säkerhetsåtgärder innan något hunnit hända honom, berättar han. Hans fru tvingas bo på annan ort för att inte riskera att bli måltavla som resultat av hans jobb. De träffas normalt sett en gång varannan månad.

Hans mor är även hon orolig över sonens riskfyllda vardag och ber varje dag att han ska överleva sin yrkesutövning.

För att skydda sina familjemedlemmar är Cabrera mycket försiktig på nätet. Han finns på Facebook, men har där inga anhöriga som vänner. Den minsta lilla grej på sociala medier kan bli skillnaden mellan liv och död.

Det kan framstå som outhärdligt, men Cabrera ser inget alternativ till att fortsätta.

- Journalistik är en del av mitt system. Slutar jag kommer också en del av mig att sluta fungera, säger han, och fortsätter:

- Om jag får ett annat jobb skulle jag sakna detta. Adrenalinet, att vara del av historien, föra upp viktiga frågor på agendan... Att göra skillnad. Det här är vad jag vill göra med mitt liv, och det är det här som definierar vem jag är.