Avhoppare med fara för livet

I Nordkorea hade hon bara en allsmäktig ledare. Nu som en av tusentals avhoppare i Sydkorea vägleds hon av en annan religion och en dröm: att få hjälpa andra ensamma och utsatta barnhemsbarn.

ANNONS
|

Enligt sydkoreanska myndigheter har omkring 30 000 nordkoreaner flytt till Sydkorea sedan slutet av Koreakriget 1953. Från januari till augusti i år var det 780 personer, en minskning med 13 procent jämfört med i fjol. Det anses bero på en hårdare övervakning och stärkt gränsskydd mellan Nordkorea och Kina.

Många avhoppare är arbetare och bönder, men det finns även många ensamma unga. Hemma gäller enbart dyrkan av Den Store Ledaren. Men för många som valt att lämna den isolerade diktaturen har religionen blivit en uppenbarelse – och en väg ut. De kristna underjordiska nätverken, med missionärer, spelar en viktig roll.

ANNONS

"Min mamma dog när jag var fem"

Så var det för Kim Eun-Jung. Vi möter den 30-åriga kvinnan i Durihana Church i Seoul.

Hon föddes i Hyesan, huvudstaden i provinsen Ryanggang. Staden är belägen vid Paektusanbergen i den norra delen av landet, omkring 30 mil nordost om Pyongyang. På andra sidan av Yalufloden ligger den kinesiska staden Changbai.

– Jag föddes och växte upp i Hyesan. Mina föräldrar undervisade vid universitetet, och jag har en yngre bror. Min mamma dog när jag var fem år och jag levde med min styvmor tills jag var åtta. Då sändes jag till ett barnhem. Jag fick inte tillräckligt med mat och tvingades följa stränga regler. Jag kände mig instängd och mådde dåligt. Det värsta var att jag var hungrig hela tiden.

Ta sig över floden

Tanken på att försöka fly väcktes tidigt.

– Jag hade inget hem, inga anhöriga, inga drömmar. Min framtid såg mörk ut. På natten kunde jag se Kina på andra sidan floden med alla ljus. Det såg förtrollande ut. Alla såg ut att ha ett mycket bättre liv där. Jag bestämde mig för att innan jag dör ska jag kunna äta mig mätt och uppskatta livet.

Målet var att ta sig över floden till Kina. Hon var 24 år gammal.

ANNONS

– Men det var svårt, jag hade inga pengar och kände ingen. Av en slump kom jag i kontakt med några människosmugglare. De samlade ihop mig och andra nordkoreaner som ville fly. Jag förstod snart att de skulle sälja oss till kineser för att få betalt.

"Jag hade inga pengar och kände ingen", berättar 30-åriga Kim Eun-Jung som flydde från Nord- till Sydkorea. Bild: Stefan Berg.
"Jag hade inga pengar och kände ingen", berättar 30-åriga Kim Eun-Jung som flydde från Nord- till Sydkorea. Bild: Stefan Berg.

De var fyra flyktingar och två människosmugglare som korsade floden. De hade förflyttat sig med bil, stannat på en plats över natten, klättrat över berg för att se att det inte fanns några gränsvakter som kunde stoppa dem. Det var tomt när de klev ner i vattnet. Det var september, men kallt som på vintern.

I Kina måste de stanna i bergen över natten. De kunde inte göra upp eld och frös. Andra dagen fördes de till ett kinesiskt hus.

– Jag och en annan flicka hade sålts till den person som bodde i huset. Där fick vi arbeta vid dator och visa våra kroppar inför en webbkamera. Det var vår huvudsakliga sysselsättning. Det var första gången jag använde en dator och den öppnade en helt ny värld för mig. Det var så jag fick kännedom om Sydkorea.

Alla män som hon chattade med var inte dåliga, säger hon. För en sydkoreansk man berättade hon om sin situation, och han lovade hjälpa henne. Han uppgav namnet på en missionär.

ANNONS

– Vi var inte inlåsta i huset. Vi fick gå och handla i sällskap med mannen som övervakade oss. En dag sa vi att vi ville gå och shoppa, och när vi var i staden sprang vi iväg. Det var efter ungefär fyra månader i huset.

Kim Eun-Jung träffade missionären i en taxi.

– Jag reste med honom till den kinesiska staden Kunming. Jag vet inte vad som hände med min vän. I Kunming gick vi över gränsen till Laos och stannade där i ungefär en månad innan vi tog oss över Mekongfloden till Thailand. I Bangkok mötte jag den här kyrkans församlingsföreståndare, som tog mig till konsulatet.

"Så fort mitt barn är tillräckligt stort ska jag avsluta mina studier, skaffa mig ett jobb och arbeta med social välfärd", berättarKim Eun-Jung. Bild: Stefan Berg.
"Så fort mitt barn är tillräckligt stort ska jag avsluta mina studier, skaffa mig ett jobb och arbeta med social välfärd", berättarKim Eun-Jung. Bild: Stefan Berg.

Hon kunde snart flyga till staden Pusan i Sydkorea. Det var i maj 2011. Nu bor hon i Seoul, är troende och för alltid tacksam mot kyrkan där vi träffar henne. Hon strålar när hon berättar:

– Nu är jag gift, jag har en flicka på fem månader och är mycket lycklig. Jag blev havande mitt i mina studier så jag fick lägga böckerna på hyllan ett tag. Men så fort mitt barn är tillräckligt stort ska jag avsluta mina studier, skaffa mig ett jobb och arbeta med social välfärd.

"Visade mig mycket kärlek"

Det kunde ha slutat i ett arbetsläger, hon kunde ha dött. Män kunde ha fortsatt att utnyttja henne sexuellt, under slavliknade former. Livet kunde ha blivit ett helvete.

ANNONS

– Jag har verkligen haft tur, säger hon.

Men i början var det inte så lätt att komma till Sydkorea.

– Folk från kyrkan hjälpte mig mycket och visade mig mycket kärlek, men jag mådde dåligt. Jag såg ingen mening med livet att leva här alldeles ensam. I ett läge övervägde jag att ta livet av mig. Nu har jag inga klagomål över det liv jag lever här, för jag har allt jag behöver och kan önska mig. Men psykologiskt är ensamheten ett stort problem.

Hon vet inte vad som har hänt med brodern. Hon tror att pappan fortfarande lever med hennes styvmor.

– Jag hoppas de har det bra, säger hon.

När studierna är klara vill hon jobba som socialarbetare och hjälpa behövande i Sydkorea.

– I Nordkorea finns ingen social välfärd alls, så om Nord- och Sydkorea någonsin återförenas vill jag hjälpa barnhemsbarnen där.

Tidigare officer

Shin Joo-Il, 67, var politisk officer med majors grad i Pyongyang.

– Det är ett centraliserat system. Regeringen kontrollerar allt. Som militär måste vi utföra alla order vad det än kan vara. Vi är deras arbetare i uniform. På den tiden kände vi stolthet över att vara en del av militären.

"Som militär måste vi utföra alla order vad det än kan vara. Vi är deras arbetare i uniform" berättar den tidigare officerenShin Joo-Il, 67. Bild: Stefan Berg.
"Som militär måste vi utföra alla order vad det än kan vara. Vi är deras arbetare i uniform" berättar den tidigare officerenShin Joo-Il, 67. Bild: Stefan Berg.

Han hade mat och kläder, men kunde inte blunda för följderna av den utbredda svälten under Kim Jong-il, far till den nuvarande diktatorn Kim Jong-Un.

ANNONS

– Jag var mycket besviken på hur han styrde. Och privat festade han med kvinnor varje kväll. Han var ingen ledare.

Genom kristna missionärer fick han tag på en Bibel och började läsa i smyg. Han hade en Sony-radio och lyssnade på sändningar om kristendom. Han blev så övertygad att han gav upp sin position, tog tåget till gränsen och vadade över floden till Kina. Det var i mars 1998. I oktober samma år kom han till Sydkorea, där han förhördes av säkerhetstjänsten.

– Det slutade med att jag jobbade för dem och försvarsministeriet i ett år. Under tiden började jag gå i kyrkan, och i slutet av 1999 blev jag officiellt en medborgare i Seoul. Jag har studerat teologi vid universitetet, startade en kyrka och är präst.

Han gör allt för att hjälpa nordkoreaner.

– Just nu översätter vi Bibeln till nordkoreanska. Och när jag möter nordkoreaner i Kina tränar vi dem till missionärer. När de åker tillbaka till Nordkorea startar och organisera de en underjordisk kristen verksamhet.

Diktaturen kommer att falla

Ödet för släkt och vänner, är okänt för Shin Joo-Il. Men han ångrar inte att flydde. Idag tror han starkt på att diktaturen kommer att falla och att Nord- och Sydkorea en dag återförenas.

ANNONS

Prästen Whang Sun-Joo i Areum Church i Seoul har länge öppnat sin kyrka och sitt hem för nordkoreaner. Ofta är det unga och ensamkommande i behov av utbildning, praktisk vägledning och trygghet.

– Det största problemet är den kulturella chock de får när de kommer hit. Även om de talar koreanska betraktas de som utlänningar. De förstår inte den sydkoreanska kulturen, och eftersom de har lämnat sina föräldrar hemma är de som barnhemsbarn på nytt, säger Whang Sun-Joo.

"Det största problemet är den kulturella chock de får när de kommer hit" berättar prästen Whang Sun-Joo. Bild: Stefan Berg.
"Det största problemet är den kulturella chock de får när de kommer hit" berättar prästen Whang Sun-Joo. Bild: Stefan Berg.

En av hans skyddslingar är en 27-årig man klädd i grå huvtröja, jeans och med tofflor på fötterna. Han betraktas som saknad i Nordkorea, och har haft en viss kontakt med sina släktingar ute på landsbygden. Han hoppas få återse dem och är därför mån om att inte röja sin identitet. Han kallar sig Chul-Soo och har varit i Sydkorea sedan 2012, då han kom hit ensam via Kina, Laos och Thailand.

– Jag ville ha frihet och göra vad jag vill. Det var därför jag flydde, säger han.

GP i Korea: Jan Höglund (text) och Stefan Berg (foto).
GP i Korea: Jan Höglund (text) och Stefan Berg (foto).

Även för honom var en missionär vägen ut. I Sydkorea togs han emot hos Whang Sun-Joo och hans hustru.

– De är som föräldrar för mig och mina mentorer. Jag vet inte vad som skulle ha hänt om jag inte hade dem

ANNONS

Nu jobbar Chul-Soo på ett företag med svetsning, bland annat. Arbetsgivaren har ordnat boendet, och han umgås mest med sydkoreaner. Han har, säger han, lagt sig vinn om att anpassa sig till sydkoreanska vanor och tänkesätt.

– Du måste vara öppen och möta folk, inte undvika dem, säger han.

– Naturligtvis saknar jag mitt hem i Nordkorea ibland, fortsätter han. Ingen vet om relationerna blir bättre eller sämre. Men jag hoppas på en återförening och att kunna resa tillbaka.

ANNONS