Ni ska snart resa hem efter en vecka på plats. Vad har gjort störst intryck på dig?
- Gästfriheten och att människor förmår att överleva så hemska händelser. Att de orkar stå på benen. Att de står ut i lägren med den värme som är. Det finns tält som har luftkonditionering, men det är bara för dem som haft råd att bekosta det själva.
Vilka har ni träffat nu senast?
- Igår kväll var vi hemma hos en flyktingfamilj som har fyra barn. En dotter har flytt till Istanbul i Turkiet, en son dödades för tre månader sedan samtidigt som hans bror skottskadades. Mamman har just fått veta att hennes bror dött vid fronten och lämnat efter sig fru och fyra barn som är kvar i Syrien.
- Pappan i familjen vi träffade är 55 år, väldigt nedbruten. Tidigare har han arbetat som finsnickare i New York. Han jobbade ihop ett kapital som han tog med hem till Syrien. Nu funderar han på att återvända till USA med familjen. En släkting driver en restaurang där med Mellanöstern-mat.
Träffar ni syrier som vill resa vidare till Sverige?
- Det kan de inte. De har inte flyktingstatus. Turkiet räknar dem som tillfälliga gäster som landet ska hjälpa. Men syrierna får inte arbeta och inte röra sig härifrån.
Har ni mött några reaktioner på att Syriens premiärminister hoppade av i måndags?
- Det var en stor nyhet här och mottogs väldigt positivt bland de exilsyrier vi träffat. Men samtidigt som många är glada och tror att kriget är vunnet, finns det andra som tycker det är hemskt och att man inte vet var det hela slutar.
Vad gör ni idag?
- Vi har arbetat med det stora reportage vi ska publicera i söndagens GP, vi skriver och tittar på bilder för att få fram bredden och djupet med alla människor vi träffat.
- Och jag återhämtar mig från en magsjuka. Det är väldigt varmt, 35–40 grader med hög luftfuktighet. I staden Antakya, där vi bor, kan man gå i t-tröja eller linne. Men på landsbygden måste man vara mer klädd. Det går åt mycket vatten.
