Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vinna eller försvinna? David Cameron står på remain-sidan, alltså stanna i EU.

Analys: Nu är förhandlingsasken öppnad

Ett skakat EU med oviss framtid. Det blir resultatet hur folkomröstningen än går. Alla EU-länder ser möjligheten att förhandla om nya villkor. Och skeptikerna laddar för utträde ur unionen.

Den brittiske premiärministern David Camerons löfte om folkomröstningen var ett sätt att få bort frågan från det ordinarie parlamentsvalet. Men det lyckades bara delvis. Han satte också hårt mot hårt mot EU och kom hem med en serie lättnader som såg ut att kunna stilla kritiken. Cameron var övertygad om att han förhandlat så väl att britterna skulle vilja stanna kvar i EU.

Den hårdföra valkampanjen har inneburit att de olika inställningarna till EU cementerats fast. Det kommer att ta lång tid innan förlorarna accepterar valresultatet. Segrarna kommer att för alltid göras ansvariga för minsta negativ sak som kan hänföras till utgången av folkomröstningen.
Men detta är inte bara en brittisk angelägenhet. Både premiärminister Camerons förhandlingar om bättre villkor för Storbritannien inom EU och utlysandet av folkomröstningen demonstrerar för alla medlemsstater att det finns möjlighet att ställa krav och förändra.

Som en röd tråd genom hela folkomröstningen går missnöjet med det överstatliga och särskilt med hur flyktingar och migranter solidariskt skall fördelas mellan medlemsländerna. 
När britterna analyserar valrörelsen efter resultatet kommer få att komma undan med äran i behåll. Propagandan har trissats upp av de mest tondöva och mordet på parlamentarikern Jo Cox har för alltid lagt ett sorgflor över en öppen demokratisk process som kunde ha blivit en bra genomlysning av alternativen, men som förvandlats till något helt annat.
Inom hela EU finns ett pyrande missnöje med organisationens ovilja att se till enskilda medlemmars intressen, möjligheter och skyldigheter. Den gemensamma valutan EMU har satt det hela på sin spets i länder som Grekland och Italien. Men här finns också missnöje med hanteringen av flykting-och migrantkrisen och oförmågan att förutse händelseutvecklingen trots att oro och krig  i Afrika och Mellanöstern var välkända under lång tid.

Dessutom finns det en svekdebatt i många länder där inträdet föregåtts av felaktiga utfästelser om att bland annat den egna utrikespolitiken inte skulle påverkas och att det skulle finnas stort utrymme för nationell politik. Skeptiker har redan börjat diskutera utträde med hänvisning till den brittiska folkomröstningen.
När Storbritannien fick möjlighet att diskutera villkoren i EU -medlemskapet  öppnades förhandlingsasken. Britterna - som redan tidigare varit skickliga på att få en särställning vad gäller avgifter - förbättrade ytterligare genom att hota med ett eventuellt utträde. Varför skulle inte andra medlemmar kunna göra samma sak och flytta fram positionerna? Och vilka länder vill stå kvar på fläcken  bara för att de inte kan eller har lust att hota med att lämna?
Britterna har visat att skrämseltaktiken varit lyckad och det är troligt att andra följer dem i spåren.

En stor del av EU-länderna är även medlemmar i den västliga försvarsalliansen Nato. Det kan vara lockande att stärka den alliansen istället för att arbeta för att sammansvetsa ett krisande EU.
EU och USA förhandlar sedan flera år om ett handelsavtal, TTIP. Tanken är att avtalet skall vara klart innan årets slut. Men utgången är oviss. Det finns starkt motstånd på båda sidor  Atlanten. Den republikanske presidentkandidaten Donald Trump har lovat att stoppa avtalet om han blir president. Det kan även bli svårt att få till en gemensam acceptans av TTIP i EU.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.