Europa står inför svåra politiska, ekonomiska och mänskliga problem. Här är åttaav utmaningarna under ödesåret 2017:
Donald Trump.
Det är mannen som bara överträffas av Vladimir Putin på tidskriften Forbes lista över världens mäktigaste män 2016. Den självsäkre amerikanen är utan tvivel ryssens jämlike i oförutsägbarhet, och har gjort utspel som väcker förvåning och till och med skrämselhicka inom ramen för 140 tecken, på Twitter.
När han tillträder som president den 20 januari väntar svar på frågor som rör allt från ekonomi och handel till krig, kris och fred. Gamla allianser har ifrågasätts, nya antytts och ledare som Putin och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu - i verbalt krig mot FN och president Obama efter en säkerhetsrådsresolution som fördömde den israeliska bosättningspolitiken - gör allt för att vända Obama ryggen och hoppas på en bättre relation med Vita husets nye herre.
Vladimir Putin.
Den ryske presidenten rustar och går på offensiv militärt och politiskt. Han har onekligen initiativet i förhållande till ett passivt USA med en marginaliserad president på väg ut – och en tillträdande som han efter valet skickade "ett mycket trevligt brev". "Hans tankar är så korrekta", kommenterade Trump.
Mellanöstern, Ukraina, förhållandet till Nato, till EU – mycket står på spel just nu med Putin i nyckelrollen. Omvärlden måste hitta ett sätt att förhålla sig till honom och det Ryssland som han vill återupprätta som stormakt.
Kriget i Syrien.
Det har snart pågått i sex år, uppskattningsvis 400 000 har dött och halva befolkningen är på flykt inom landet eller utomlands. USA och FN:s oförtröttlige representant, den svenskitalienske diplomaten Staffan de Mistura, har hittills misslyckas med att få till stånd en vapenvila värd namnet och få igång en verklig fredsprocess.
En stötesten är Syriens president Bashar al-Assad. Det finns ingen väg framåt med honom kvar vid makten, anser väst och delar av den politiska och väpnade oppositionen. Det gör det visst, anser Ryssland som inte bara strider militärt på regimens sida utan även tagit ett initiativ till en egen fredsprocess, med Assad kvar som president, tillsammans med Turkiet och Iran.
Flyktingkrisen.
Den är långt ifrån löst, även om antalet asylsökande gått ner drastiskt i till exempel Sverige jämfört med under fjolåret. Omkring 5 000 människor har dött i båtar på Medelhavet i år, och tiotusentals människor lever i flyktingläger under ofta mycket svåra förhållanden och i största ovisshet om vad som ska hända.
Det sker medan tålamod och solidaritet prövas när hårdare regler införs för att få stanna och återförenas med familjer. Händelser som julmarknadsmassakern i Berlin ökar ytterligare trycket mot migranter och politiker att göra något.
Dessutom är EU:s relation till Turkiet spänd efter kuppförsöket i somras. Den utlovade visumfriheten är vilande, liksom i praktiken samtalen om Turkiets eventuella framtida medlemskap. Skulle förhållandet till Turkiet, som nu återigen är en nära allierad till Ryssland, spricka gäller inte förra vinterns flyktingöverenskommelse längre och strömmarna av människor riskerar öka igen.
Brexit.
Med en mycket knapp majoritet för ett utträde ur EU förvärrade britterna EU:s kris och påskyndande möjligen sitt förenade kungadömes sönderfall. Den nya premiärministern Theresa May har sagt att Storbritannien ska göra en formell begäran om utträde i slutet av mars, men det är långt ifrån klart. Just nu väntas besked från landets högsta jurister om regeringen kan fatta ett sådant avgörande beslut utan att det går via parlamentet.
En utträdesprocess ska ta två år, men det är inte alls säkert. Det finns indikationer på att det tar mycket längre tid. Tills vidare är Storbritannien ett EU-land, men också ett icke-EU-land, som sätter den redan splittrande unionens samarbete under ytterligare press.
Auktoritära tendenser och trots mot gemensamma värderingar i medlemsländer som Polen och Ungern gör krisen existentiell.Sanktionspolitiken mot Ryssland för kriget i Ukraina är, exempelvis, inte längre ett självklart val för alla.
Nationalismen.
Den vädrar morgonluft i Europa efter Brexitomröstningen och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Den första europeiska politiker som kom till Trumps skyskrapa i New York för att gratulera var, talade nog, Nigel Farage, tidigare partiledare för det euroskeptiska United Kingdom Independence Party och brittisk ledamot i Europaparlamentet.
Brexit blev hans livs triumf, och när Trump vann jublade Farage. Viktiga val hålls under 2017 i Frankrike, Tyskland och Nederländerna där nationalistiska och främlingsfientliga tendenser riskerar att underblåsas ännu mer i ett Europa som skulle vara enat och gränslöst men har blivit allt mer delat och stängt.
Ett annat kallt krig.
Det är inte likt det gamla som avslutades när Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes 1991. Hotbilden är annorlunda med en oändlig cybervärld med hackers, påverkansoperationer och rena lögner som upprepas tills de blir en sanning eller i varje fall sår rimligt tvivel.
Det är krig genom ombud, via media och finansiellt stöd åt höger eller vänster, beroende på uppsåt och taktiska möjligheter. Det kan som i USA, enligt spionorganisationen CIA och den federala polisen FBI, påverka en valrörelse. Som en händelse har den ryska statligt ägda satellittevekanalen RT fått medel för att starta en franskspråkig kanal.
Samtidigt pågår en militär upprustning i Europa både öster och väster om den ryska gränsen, i Ryssland och inom försvarsalliansens Nato - och inte minst i Sverige som knyts allt närmare Nato. Under 2017 genomförs här den största militärmanövern på över 20 år, bland annat med deltagande av USA:s marinkår på Västkusten.
Gamla tankar och internationella avtal om nedrustning och begränsningar ifrågasätts eller gäller inte längre i den spiral som ingen tycks kunna stoppa. Farligast är att såväl Ryssland och Donald Trump kan ha öppnat för en kapprustning på kärnvapenområdet, ett domedagsvapen som kan avskräcka men aldrig användas med mindre än att hela vår existens på jorden är hotad.
Terror.
Dåden har fortsatt under 2016, och med Islamiska staten, IS, under hårt militärt tryck i Irak och Syrien ökar risken för jihadistinspirerade attacker i väst. Europol, EU:s organ för polissamarbete, varnar för att även andra missnöjda och utsatta grupper i samhället kan lockas in i vad som tidigare var religiöst betingad extremism.
Det är ett om möjligt ännu svårare hot att möta. Och som i Nice och nyss i Berlin, hur skyddar man sig mot någon som med vilje kör en lastbil rakt in i en folkmassa?
