–Att vara på stranden är lite knöligt. Mest för att det fastnar så mycket sand i protesen, svarar Marcus Eldnor på frågan om det är någonting han inte kan göra med sin nya skelettförankrade underbensprotes.
Vid trafikolyckan 2011 blev hans vänsterfot helt förstörd, men i övrigt fick han bara ett blåmärke på armbågen. Marcus Eldnor berättar att han flögs med ambulanshelikopter från sjukhuset i Visby till Karolinska i Stockholm.
–Där fick jag själv ta beslutet att foten skulle amputeras. Beskeden från läkarna gick isär, men när jag fick höra om risken att foten aldrig skulle bli helt bra tyckte jag det var bättre med amputation.
Men första tiden blev besvärlig på grund av problem med silikonet i den hylsa som benstumpan vilar i. Jobbet som optiker kräver att han både står och går mycket, vilket var svårt på grund av smärtorna.
–Efter åtta timmar med protesen fick jag ”bottenkänning”. Då gjorde det fruktansvärt ont.
På nätet hittade Marcus Eldnor uppgifter om att det finns en helt annan typ av protes. Vid SU i Göteborg har läkare sedan 90-talet opererat in titanskruvar som växer fast i skelettet och som används för att fästa den konstgjorda foten med.
Efter två operationer med ett halvårs mellanrum är den 40-årige gotlänningen nu på återbesök hos sjukgymnasten Kerstin Hagberg. Med hjälp av en krycka promenerar han från hotellet till sjukhuset, en sträcka på omkring tre kilometer.
–Jag kan ha på mig protesen nästan dygnet runt. Det är fantastiskt stor skillnad, säger Marcus Eldnor.
Enligt ortopeden Rickard Brånemark, som kommit på och utvecklat metoden, går det bra för omkring 90 procent av de patienter som får proteser med titanskruvar inopererade. Men det är fortfarande en förhållandevis ny teknik som anses kontroversiell.
–Vi har främst utvecklat de här proteserna för personer som inte klarar att ha den gamla typen, säger Rickard Brånemark och tillägger att de avråder sina patienter från att springa.
Marcus Eldnor ser mest fördelar. Förutom att den nya protesen går lätt att ta av och på, är han nöjd med att kunna böja sitt ben. Han tycker foten känns stadig och har börjat träna att cykla.
–Målet är att patienterna ska få ett aktivt vardagsliv, säger Kerstin Hagberg, som också forskar för att utveckla proteserna och höja patienternas livskvalité.
Hon tillhör en enhet vid Mölndals sjukhus som kallas CARE (centrum för avancerad rekonstruktion av extremiteter). Verksamheten är den enda i sitt slag i Sverige och internationellt framstående när det gäller att utföra komplicerad kirurgi.
Här behandlas både patienter i behov av benförankrade proteser och patienter som fått ryggmärgsskador och funktionsnedsättning i armar och händer.
Inom enheten pågår en hel del forskning och man har samarbeten med sjukhus i flera andra länder. Bland annat studeras vad som händer i hjärnan hos personer vars senor och nerver flyttats för att återskapa olika kroppsfunktioner.
–Vi ser verkligen fram emot att flytta in i det nya R-huset, som ska utformas för att passa just vår forskning och våra patienter. I huset får vi bland annat en 30 meter lång korridor med vändplats som behövs för gångträningen, säger Kerstin Hagberg som vigde tisdagen åt att träna med Marcus Eldnor.
–Efterhand kan vi förfina tekniken. Så nu ska vi snart byta till en mer avancerad protesfot, förklarar hon.
