I takt med att utsläpp av svavelföreningar minskat har det också skurits ner på kalkning av sjöar och vattendrag. Jämfört med början av 2000-talet sprids i dag 40 procent mindre kalk.
– I stället för att kalka mycket vart femte år görs det nu varje år, men i lite mindre omfattning. Det har visat sig vara effektivt och vi bedömer att dagens mängd är en bra nivå, säger Ingemar Abrahamsson, utredare vid Havs- och vattenmyndigheten.
Detta håller dock inte Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund med om.
– Innan man minskar på kalkningen är det viktigt att göra riktiga utredningar. Vi har märkt av en försämring under senare år och skulle vilja se att fler sjöar kalkades, säger Markus Lundgren, fiskevårdschef vid Sportfiskarna.
För att laxen ska klara sig
Lundgren poängterar att mellan 50 och 75 procent av laxproduktionen på västkusten är beroende av kalkning.
– Försurningen är ett av våra allvarligaste miljöproblem, men det är lätt att prioritera bort sådant som inte syns, säger han.
Och han verkar ha rätt.
– Det finns varken pengar eller politisk vilja att kalka alla sjöar, säger Ingemar Abrahamsson.
När läget var som värst i början av 80-talet debatterades försurning och skogsdöd flitigt. Sedan dess har naturen långsamt börjat återhämta sig, men för många sjöar är läget fortfarande kritiskt.
– Det finns modellprognoser som pekar på att 40 procent av de försurade sjöarna i sydvästra Sverige aldrig kommer återhämta sig, säger Ingemar Abrahamsson.
Den dystra prognosen beror på att markerna på många ställen har blivit permanent försurade.
– Att vissa vattendrag är kroniskt sjuka är en bild som vuxit fram under senare tid. Kalkning är ungefär som en lindrande medicin mot en kronisk sjukdom, säger Ingemar Abrahamsson.
En omtvistad fråga
Storskalig skogsmarkskalkning är något som diskuterats för att komma till rätta med försurningen.
– Det är en omtvistad fråga. Dels för att det tar lång tid att få ner kalk i marken, men också för att det skulle kosta mycket pengar, säger Ingemar Abrahamsson.
Läs också: Pengar till kalkning kastas i sjön (2013-11-05)
Försurningen av sjöar och vattendrag har pågått sedan industrialismens begynnelse. Som sämst var läget för omkring 25 år sedan då världen i stor skala brassade på med kol, olja och andra fossila bränslen. Än i dag förs svavel och kvävenedfall in över Sverige från framförallt Storbritannien, Tyskland och Polen. I stora delar av landet ligger pH-värdet i nederbörden numera inom intervallet 4,6–4,8. Utan försurning skulle värdet ligga runt 5,3–5,5.
Trots att utsläppen av försurande ämnen har minskat finns flera faktorer som motverkar återhämtningen, bland annat sjöfart, trafik och intensivt skogsbruk.
– Dessutom ser vi en ökad brunifiering av våra vatten. Det är ett komplext problem och orsaken är förmodligen en samverkan mellan globala och lokala processer så som klimatförändringar och förändrad markanvändning, säger Ingemar Abrahamsson.
Kalkning av sjöar och vattendrag påbörjades under 1970-talet.
Trots att det sura nedfallet minskat är många tusen sjöar fortfarande så försurade att de regelbundet måste kalkas för att känsliga arter ska kunna överleva där.
Kalken neutraliserar svavelsyra och kväveoxid som försurar vattnet. Det gör så att fisken kan överleva och rommen kläckas. Målet är att försöka få ett pH-värde kring 6.
Framtidsprognoser visar att 40 procent av de försurade sjöarna i Sydvästra Sverige aldrig kommer återhämta sig.
Varje år sprids 115 000 ton kalk över sjöar och vattendrag i Sverige till en kostnad av 150 miljoner kronor.
I Västra Götaland sprids 19 000 ton kalk varje år – kostnad: 20 miljoner kronor.
I Göteborgs sju kranskommuner sprids 2 200 ton kalk varje år – kostnad: 3,5 miljoner kronor.
