Ismat vädjade om hjälp - tog sitt liv

Det är natten till den 8 februari som polisen, på en rutinmässig bilpatrullering i Dals Ed, upptäcker en till synes livlös person utanför asylboendet.

Det är Ismat och hans liv går inte att rädda. Alla på boendet väcks och det blir ingen mer sömn den natten. Men de är inte överraskade. Ismat har försökt ta sitt liv förut, det vet alla, vilket Bohusläningens granskning av fallet visar.

Förföljd folkgrupp

Vi börjar i Afghanistan. Precis som många andra av de afghanska ensamkommande pojkarna tillhör Ismat hazarerna, en folkgrupp med låg status i landet. Under talibanregimen 1996-2001 förföljdes de och levde under stort förtryck, därefter har förhållandena förbättrats något.

Ismat bor tillsammans med sin pappa och styvmamma och två yngre syskon. Hemförhållandena är svåra och han har farit illa, säger flera som vi har pratat med. Han jobbar på byggen där han blir trakasserad eftersom han är hazar.

Hösten 2015 tar han sig till Sverige. Han kommer till Malmö, uppger att han är 16 år och eftersom han är omyndig placeras han på ett HVB-hem i Lysekil. Han får en god man, Nicki Essmann, som han har kontakt med var tredje, var fjärde vecka.

– Han var en lågmäld kille, lite blyg. Vi träffades alltid på boendet eftersom han tyckte att det var svårt att prata svenska i telefonen, han vågade inte göra fel. Däremellan hade vi lite sms-kontakt, säger hon.

– Han mådde väldigt dåligt men kunde inte förklara när jag frågade varför. Jag tror att det var svårt för honom att förklara. Han krävde aldrig något och var jättetacksam för det han fick.

Ismat sökte trygghet, säger Nicki, och han ber både henne och socialsekreteraren om att få komma till ett familjehem. Ändå vantrivs han inte på HVB-hemmet.

– Nej, han vantrivdes inte men han pratade alltid om att jag skulle söka ett familjehem åt honom.

Började skolan

Eftersom han är i psykiskt dåligt skick och har sömnsvårigheter får han kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Lysekil. Han får några samtal och lugnande läkemedel som också är bra som sömnmedel. Han börjar i skolan, läser svenska på Campus Väst och Karin Grundevik blir hans klassföreståndare. Hon beskriver honom också som blyg, försiktig och vänlig.

– Alla tyckte att han var snäll, han pluggade och var duktig. Så är de flesta afghanska pojkarna, de är taggade och tycker att det är jätteroligt att få komma igång med sina svenskastudier., säger hon.

Efter åtta - nio månader i Sverige, i juni 2016, kallas han till Migrationsverket. Det är dags för asylutredningen som ska ligga till grund för om han ska få stanna. Ismat har inga identitetspapper och då är det upp till honom att bevisa sin ålder. Nicki Essman är med, sedan har hon varit med på ytterligare en utredning.

– Hela besöket tar tre timmar och då lägger de 30 - 40 minuter på att utreda åldern. De ställer frågor där han får förklara varför han kommit hit och hur det skulle vara att åka tillbaka. Jag tycker handläggarna använder en del svåra ord som pojkarna kanske inte alltid förstår, det kan vara svårt för tolken att förklara också, till exempel om de har varit sexuellt utnyttjande. Ett sådant begrepp kan vara svårt att förstå, säger hon.

– Man kanske tror att de förstår. Vi som sitter bredvid vet ju inte om det blir riktigt rätt.

"Han ljög inte"

När besöket är över åker Ismat tillbaka till Lysekil och HVB-hemmet. Sommaren går och i september 2016 kallas han till Migrationsverket igen. Nu ska han få sitt beslut. Nicki Essman sitter bredvid honom när han får veta: han är uppskriven till 19 år och han får avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Han har rätt att överklaga, och annars fyra veckor på sig att lämna landet.

Eftersom han nu anses myndig måste han flytta till ett asylboende för vuxna. I hans fall blir det det gamla hotellet Carl XII i Dals Ed. Och det genast.

– Han såg helt oförstående ut, chockad och förtvivlad, ögonen blev rädda - som "vad ska jag göra nu"? och han pratade fort, minns Nicki Essmann, som själv fick en mindre chock av beskedet.

Tillbaka på HVB-hemmet får Ismat två timmar på sig att packa och säga hej då. Sedan måste han åka. Till kompisarna och lärarna i skolan hinner han inte. Nikki Essman tror inte att Ismat ljög om sin ålder, och hon jämför med hur andra i samma ålder pratar och uppför sig.

– Han var tunn och liten, omogen, han berättade så sparsamt om allt, han ljög inte ihop saker.

"Blev felbehandlad"

Personal på HVB-hemmet kör honom till asylboendet i Dals-Ed som i det här läget har tre anställda på dagtid och ett 90-tal boende, enligt platschefen. Någon nattpersonal finns inte.

– Det var en jättehemsk grej att han bara flyttades så. Varför gjorde inte de ansvariga i Lysekil mer när de visste hur dåligt han mådde? Han blev felbehandlad, säger Nicki Essman som dagen därpå försöker få klarhet i varför han inte får stanna.

– Jag ringde runt till socialsekreterarna och till boendet, men de bara hänvisade mig vidare. Ingen kunde svara på några direkta frågor.

Men när vi pratar med Bengt Mattsson, chef för individ- och familjeomsorgen i Lysekil, får vi veta hur det gick till, hur Ismats ärende föll mellan stolarna. Då var rutinen sådan att socialnämnden beslutade i ärenden där socialsekreterarna tyckte att en ungdom borde få stanna även om han blivit uppskriven.

I övriga fall flyttades personen till ett asylboende utan diskussion.

– Socialsekreteraren ville gå till politikerna eftersom grabben inte mådde så bra. Men kallelsen till Migrationsverket kom så snabbt och hon hann inte, säger Bengt Mattsson. – – Handläggarna var också oerfarna vid den här tiden, säger han.

Det var en ny typ av ärende, arbetsbelastningen var hög, och personal hade fått rekryteras med kort varsel.

– Handläggningen i det här fallet hade kanske sett annorlunda ut om vi hade haft mer rutin.

Kunde ni inte ha tagit tillbaka honom?

– Nej. Men vi har haft uppe frågan eftersom vi har sett flera ungdomar som kommit tillbaka hit på besök och varit lite deprimerade. Gången måste ju ändå vara att Migrationsverket ska ha en annan typ av boenden. Vi kan inte ta över deras uppgift.

"Kändes som om vi spelade med människor"

Ronny Hammargren (L) är vice ordförande i socialnämnden. Han säger att till en början fick ensamkommande ungdomar över 18 år stanna om socialsekreteraren ansåg att det var det bästa. Sedan kom de stora flyktingströmmarna hösten 2015, det blev platsbrist och i stort sett alla åldersuppskrivna skickades vidare. Socialsekreterarnas skäl vägde inte så tungt längre.

– Så var det ju. Men vi var inte bekväma med det. Det kändes som om vi spelade med människor, vi satt där och läste utredningar och försökte sätta oss in i ärendena, det var jättetufft, säger han.

I slutet av 2016 börjar politikerna ifrågasätta sina rutiner. Hittills har man förlitat sig på Migrationsverkets åldersbedömningar men när de får kritik för att vara bristfälliga och rättsosäkra, känns det inte hållbart längre. I december 2016 får därför tjänstemännen i uppdrag att ta fram en policy för hur de här ärendena ska hanteras.

Detta hjälper dock inte Ismat som mår allt sämre på asylboendet i Dals Ed. Han har sporadisk sms-kontakt med sin tidigare lärare Karin Grundevik och skriver att det är svårt och att han tänker "negativa tankar". "Ingen skola inga pojkar bara män", skriver han också. Hon förstår att det är allvarligt och börjar agera för att få Ismat flyttad så att han kan komma tillbaka till skolan och även få till stånd ett verkställighetsuppskov.

Tidigare självmordsförsök

I Dals Ed uppfattar platschefen Mikku Raudus Ismat som ovanligt tyst och tillbakadragen, späd i kroppen och inte äldre än vad han säger. Att han skulle må psykiskt dåligt får Mikku ingen information om. Men i december kastar sig Ismat i Lilla Le, en av sjöarna på orten. Det är tveksamt om han är simkunnig och många uppfattar det som ett självmordsförsök. En av de andra pojkarna drar upp honom. Ambulansen kommer och ser till honom men tar inte med honom. Även polisen är där.

Mikku Raudus ringer Migrationsverket och berättar vad som har hänt och att Ismat inte mår bra.

– De säger att de ska ta tag i det, men det händer inget.

Nu isolerar sig Ismat allt mer. Han äter helst på sitt rum och drar sig undan de andra på boendet. De ser att han mår dåligt och försöker få med honom på biljard och andra aktiviteter men han vill inte. Någon vecka senare hittas han blodig på toaletten. Han har skurit sig, stora djupa sår, en av de boende ringer polisen och även ambulansen kommer. Ambulansen tar med honom men efter fyra timmar är han tillbaka - omplåstrad.

På morgonen ringer Mikku Raudus till Migrationsverket och berättar att Ismat har gjort vad man uppfattar som ett självmordsförsök. Han uppmanas ta kontakt med gode mannen, det här är en fråga för henne, anser man. Hon kommer samma morgon tillsammans med en privatperson i Ed som brukar hjälpa pojkarna med praktiska saker. Och det är först nu som hon får veta att han också har hoppat i vattnet vid ett tillfälle.

Tog sitt liv

Ismat är jättetrött men de försöker få honom att se det som är positivt.

– Vi säger att han har mycket att kämpa för, att han har många vänner och att de blir ledsna om han skadar sig och så vidare. Vi försöker få honom att äta, han säger "ja ja" och "kanske", och jag erbjuder mig att köra honom till vuxenpsykiatrin men han vill inte. Vi säger också att han har överklagat och ska hoppas på det.

Vid minst ett tillfälle tidigare hade Ismat åkt till Migrationsverket och bett att få komma tillbaka till HVB-hemmet i Lysekil. Det var ganska snart efter flytten till Dals Ed och han saknade sina kompisar och tryggheten hos personalen, säger Nicki Essman.

– Han sade att han var rädd på asylboendet. På Migrationsverket sade de att han kunde få flytta till ett annat asylboende men han ville ju tillbaka till Lysekil.

Några veckor efter självmordsförsöket på toaletten får Ismat en sjukvårdsräkning på 4 000 kronor eftersom han inte har haft de rätta papperen med sig. Han blir orolig men när platschefen Mikku Raudus försöker lugna honom och säger att det är lätt att ordna i efterhand protesterar han "Jag ska inte betala, jag ska ta livet av mig".

Därefter blir han bara mer och mer sluten. Till slut händer det - han gör ett nytt självmordsförsök och den här gången lyckas han. Han avlider på platsen och hittas av polisen. Självmordet ger eko över hela landet. Det är det tredje på kort tid bland afghanska flyktingpojkar och många frågar sig vad det är som händer. Bestörtningen är stor bland kompisar och de som har träffat honom men också på myndighetsnivå.

Oron sprider sig

Även afghanska ensamkommande flyktingar på andra orter påverkas och personal på skolor och boenden vittnar om att de tragiska händelserna ökar ungdomarnas oro för framtiden och att självmord har blivit ett samtalsämne. I Lysekil ordnas en minnesstund på HVB-hemmet. Här och i skolan finns de närmaste kompisarna. De är i sorg, beskriver personalen, men de är också rädda, otroligt rädda, för sitt eget öde. Ska de också bli åldersuppskrivna och vad händer då?

När vibesöker asylboendet i Dals Ed några dagar senare är stämningen dämpad. Alla som vi pratar med är ledsna och säger att de har svårt att sova, det blir bara några timmar framåt morgonen. De är oroliga och sitter mest på sina rum och grubblar på framtiden.

– Han hade försökt ta sitt liv flera gånger förut. De visste att han skulle försöka igen, säger en 22-årig man.

Det är en torftig och kal miljö de befinner sig i. Här finns ingen trevnad, det är bara en plats att sova och äta på, en del har madrasser istället för säng. Enligt platschefen Mikku Raudus förekommer både alkohol och droger på boendet. Vi träffar också Cecilie Larsen, pastor i missionsförsamlingen i Dals-Ed, som ofta besöker boendet. Hon är chockad men inte förvånad:

– Jag har förstått hur han har mått och jag har haft samtal med honom men han blev mer och mer sluten. Enligt min åsikt handlar det om tid och resurser och det kanske inte finns i samma grad som för andra ungdomar i Sverige. Nu fick han sin ålder uppskriven men han var ju fortfarande en människa.

"Behandlas som tredje klassens medborgare"

Bengt Mattsson, individ- och familjeomsorgschefen, uttrycker liknande åsikter. Han tycker att de ensamkommande barnen behandlas som en tredje klassens medborgare. De har lockats hit med signaler om en generös flyktingpolitik, sedan lämnas de i sticket. – Om vi har en minderårig med självmordstankar och kontakt med psykiatrin, är vi skyldiga att stötta vare sig det är en svensk eller en ensamkommande. Men så fort man blir uppskriven, tappar du allt det. På våra boenden har vi nattpersonal som kan stötta. Det är en himmelsvid skillnad att komma till ett asylboende.

– Men då, när det här fallet var aktuellt, hade vi inte koll på hur dåligt det fungerar på en del av Migrationsverkets boenden med alkohol, droger och våld ibland. Hade det varit idag hade vi förberett oss på ett annat sätt. När man ser hur det gick är det klart att vi önskar att vi hade agerat annorlunda.

Bengt Mattsson säger att många av de ensamkommande ungdomarna mår väldigt dåligt.

– Vad gör sociala myndigheter när 900 unga försvinner från boenden för att inte bli utvisade. Vad lever de av? Prostitution, kriminalitet? Hur följer man upp detta, det är ett problem för hela Europa. Sedan förstår jag också att inte alla kan stanna.

Ifrågasätter Migrationsverket

Han ifrågasätter Migrationsverkets utredningar och hänvisar till verkets egen undersökning där 400 utredningar granskats och många kritiserats för att vara rättsosäkra.

– Det skulle aldrig accepteras om vi i socialtjänsten fick så mycket kritik för våra utredningar som vad Migrationsverket har fått, säger han.

För Nicki Essman, Ismats gode man, har tiden efteråt varit tung. Hon klandrar sig själv samtidigt som hon inte ser hur hon hade kunnat göra mer.

– Jag har gått igenom allt jag har gjort och pratat med andra om det också, det har varit jättetufft. Man är i en jättehemsk situation när man inte har makt att göra något.

Bland politikerna i Lysekil har Ismats öde diskuterats men bara sinsemellan, det har inte varit någon gemensam diskussion. Kort efter hans död var utredningen om en ny policy klar och man beslutade då att ensamkommande ungdomar som åldersuppskrivits till 18 år eller mer i dagsläget ska få stanna tills alla överklagande är klara.

Ronny Hammargren (L) säger att han har blivit djupt berörd av Ismats fall.

– Det har varit jättejobbigt. Det är klart att man tänker på om man hade kunnat förhindra det. Men det var ju också därför som vi redan innan det hände hade diskussioner om hur vi skulle förhålla oss.

Elisabeth Hvittfeldt

elisabeth.hvittfeldt@bohuslaningen.se