Det har gått drygt två veckor sedan skolattacken och två dagar sedan Wahed fick lämna Näl för att återförenas med familjen. Hemma i lägenheten på Kronogården drar han upp t-shirten och visar sin ihoplappade mage. Bakom förbanden anas ärret som för alltid kommer att påminna honom om dådet och mötet med skolmördaren.
– Jag fick livshotande skador. Men idag säger läkarna att jag har stor chans att bli helt återställd. Jag hoppas de har rätt. Jag är så glad att jag lever, säger Wahed till TTELA.
Han grimaserar när han tar plats i soffan, såret stramar. Smärtstillande medicin är en nödvändighet, precis som småsyskonens kramar.
Han berättar att svärdet träffade bukspottkörteln, mjälten, vänster lunga och arm, att hugget bara var en hårsmån från hjärtat. I dag är han en av dem som kan vittna om vad som hände inne på Kronan, en av dem som stod öga mot öga med den maskerade, svartklädde gärningsmannen.
– Vi hade SO-lektion när det knackade på dörren till klassrummet på andra våningen. Jag satt närmast så jag öppnade. Först trodde jag att det var ett Halloween-skämt. Men personen sa ingenting så jag frågade vem är du. Då gick han till attack.
Wahed förstår nu att han måste ha reagerat blixtsnabbt. Minns att han drog upp ena armen för att mota ut mannen samtidigt som han tryckte igen dörren, låste.
Varifrån han fick krafterna ifrån vet han inte. Men då hade smärtorna inte gett sig till känna, däremot forsade blodet ur hans kropp.
– Kompisarna skrek rakt ut när jag ryckte upp tröjan. Men alla begrep nog ändå inte att det var riktigt blod, en del trodde att det var fejkfärg, på skoj. De ville ut ur salen och träffa personen bakom masken.
Läraren lyckades stoppa eleverna men när polis- och ambulanssirenerna hördes valde flera att lämna rummet. Däribland Wahed som sprang till lärarrummet.
– När jag tittade bakom mig såg jag mina egna blodspår. Det var egentligen först då som rädslan kom ikapp mig på riktigt.
Personal lade ner Wahed på golvet, hämtade papper från toaletten, som de tryckte mot det öppna, breda såret.
– Jag var vid medvetande hela tiden. Så det var lite obehagligt med alla läkare och sköterskor som slöt upp vid britsen på sjukhusets akut. De såg allvarliga ut.
Han opererades i fyra-fem timmar. Eller en evighet som mamma Chereer uttrycker det. Hon som har tre andra barn på Kronan och bara fick kontakt med ett av dem direkt efter skolattacken.
– Jag åkte mellan sjukhuset och skolan. På ena stället svävade Wahed mellan liv och död, på det andra stället visste jag ingenting om vad som kunde ha hänt två av mina döttrar.
Först tre timmar efter dådet kunde hon möta sina flickor som var helskinnade men chockade. Och på kvällen rapporterade läkarna att sonens status var allvarligt men stabilt.
– Efter det beskedet kändes det som jag kunde andas igen, som jag inte gjort under större delen av dagen ...
Wahed berättar att den största skräcken på sjukhuset inte var hans skador eller eventuella framtida men, utan att gärningsmannen skulle komma efter honom och hans familjemedlemmar.
– Det tog ett tag innan jag fick veta att han var död. Men jag har mardrömmar om honom, om hela händelsen. Och det som hänt väcker också minnen från det jag upplevt i Syrien till liv. Men jag får hjälp att bearbeta det, säger 15-åringen som lämnade sitt krigshärjade hemland för ett år sedan.
– Då trodde jag att Sverige var ett tryggt land. Den uppfattningen hade jag fram till skolattacken, och den vill jag och måste jag återvinna. Annars har jag låtit gärningsmannen lyckas.
Attacken har också stegrat saknaden efter fadern, syriern som väntar på att kunna lämna Turkiet och få uppehållstillstånd i Sverige.
– Han behövs här för mig och mina sex syskon så jag hoppas att Migrationsverket skyndar på processen, säger Wahed.
Tidigare i veckan har Wahed besökt Kronan, träffat klasskamrater och lärare. Att gå in i skollokalen kändes obehagligt till en början, men olusten släppte efter hand.
I takt med kompisarnas ryggdunkningar och förmaningar om att han måste äta upp sig efter att ha förlorat tio kilo i vikt de senaste två veckorna.
Wahed visar armarna, ler och suckar lite teatraliskt åt att muskler försvunnit. Så fort han får tillåtelse tänker han börja gymma igen, bygga upp kroppen. Kanske träna fotboll med IFK Trollhättan, så som han gjorde före attacken.
Just nu sover han mycket, tittar på film och förbereder sig på att komma tillbaka till skolan.
Kanske börjar han nästa vecka, det är i alla fall planen om orken finns. Med ett drygt år kvar i grundskolan har Wahed redan yrkesvalet klart. Ett beslut som har stärkts efter dådet:
– Jag ska bli polis. Arbeta för ett säkrare, bättre samhälle.
