Hon har vant sig vid uppmärksamheten nu. Men rösten skälver fortfarande när hon skriker ut sin ilska. Yesenia Zamudio har inga betänkligheter om att det skulle vara fel att skända porträtt av historiska nationalhjältar eller ockupera den Nationella människorättskommissionens byggnad.
– De mördade min dotter! Jag är arg på alla, det är klart att jag är förbannad.
Det har gått fyra år sedan hennes 19-åriga dotter María de Jesús Jaimes Zamudio togs ifrån henne. Förra året rubricerades det misstänkta mordet till slut som ett hatbrott för att hon var kvinna, men ingen har gripits.
Kort därefter genomfördes de största åttonde mars-demonstrationerna i Mexikos historia, när tiotusentals kvinnor tog sig ut på gatorna för att protestera.
Yesenia har i över en vecka bott i den ockuperade byggnaden i Mexico Citys historiska centrum där den Nationella människorättskommissionen tidigare huserade.
Institutionens officiella skylt har tagits ner och i stället hänger ett vitt skynke med texten ”Ockupation – Skyddat boende” över porten.
Det senaste året har flera uppmärksammade kvinnomord lett till massiva protester. Det blev inte minst tydligt i februari när ilskan exploderade efter att bilder på Ingrid Escamillas skändade kropp publicerades av flera medier och sjuåriga Fátima Aldrighett Antón hittades mördad i en plastsäck.
Läs mer: Här är landet där 10 kvinnor mördas varje dag
Kort därefter genomfördes de största åttonde mars-demonstrationerna i Mexikos historia, när tiotusentals kvinnor tog sig ut på gatorna för att protestera. Det var också första gången Karla Daniela García Tello anslöt sig till protesterna.
– Den dagen bestämde jag att ingenting ska stoppa mig i kampen för mitt barns säkerhet.
Hon berättar om hur sonens pappa både försökt strypa henne och köra över henne med bil. För två år sedan lämnade hon honom av rädsla för att bli ännu en siffra i statistiken över kvinnomord. Efter fem polisanmälningar utan påföljd ger gemenskapen med andra aktivister henne visst hopp.
– Myndigheterna bryr sig inte om mig ensam, därför har jag anslutit mig till dem, för att se om vi tillsammans kan få dem att bry sig, förklarar hon.
Mexiko har en lång tradition av gatuprotester och ockupationer. Det som händer här nu är en del i den globala feministisk våg som dragit in med stor kraft över Latinamerika de senaste åren. Men enligt Daniela Cerva, sociolog vid Morelos autonoma universitet där hon studerar feministisk aktivism, sticker Mexiko samtidigt ut. Hon förklarar att den näst intill totala straffriheten och det institutionella våld som stat och myndigheter står för har skapat en dubbel vrede här.
– Jag kan försäkra dig om att i 90 procent av fallen med konfrontativa handlingar så har de vuxit fram ur den här dubbla vreden, från ett okänsligt uttalande som de från presidenten eller brist på handling.
I vintras var president Andrés Manuel López Obrador tydlig med att han tyckte att frågan om våld mot kvinnor fick för mycket uppmärksamhet.
Samtidigt som anmälningar om mord, försvinnanden och sexuellt våld läggs på hög utan vidare åtgärd har upprepade kommentarer som lägger skulden på offren eller förminskar problemet varit kutym på allt från lokala polisstationer till högsta regeringsnivå.
I vintras var president Andrés Manuel López Obrador – ofta kallad AMLO utifrån sina initialer – tydlig med att han tyckte att frågan om våld mot kvinnor fick för mycket uppmärksamhet. Samtidigt som rapporterna om ökat våld i hemmen under vårens karantän för att begränsa spridningen av covid-19 kom, meddelade han att mexikanska familjer lever i harmoni och att 90 procent av samtalen om våld mot kvinnor är falska alarm.
Men det handlar inte bara om plumpa uttalanden. Under AMLO:s mandatperiod har anslagen till skyddade boenden för kvinnor minskat, liksom pengarna till dagisplatser och satsningar på bland annat jämställdhet.
Snarare än en uttänkt strategi bör de radikalaste feministernas vilja att slå sönder saker enligt Daniela Cerva förstås som desperation över allt som tagits ifrån Mexikos kvinnor.
– De är på gatorna för det de har förlorat, för att rättssystemet inte fungerar, för att utredningarna av kvinnomord inte leder någon vart, för att våldet i nära relationer har ökat jättemycket under pandemin och presidentens retorik gick ut på motsatsen.
Utanför den ockuperade människorättskommissionen i Mexico City sitter en kvinna som bara låter ögonen synas bakom en lila t-shirt med texten Ni Una Menos. Frasen – Inte En Enda Mindre – har blivit en paroll för den feministiska rörelsen i Latinamerika. Man vill inte se ett enda kvinnomord till; vill inte att det ska finnas en enda kvinna mindre på grund av att hon mördats av en man.
– Vi kräver rättvisa, värdighet och frid för kvinnorna i det här landet. Vi protesterar inte för att det är kul, utan för att vi måste.
Att kvinnorna gett sig på Människorättskommissionen och inte till exempel polisen är symboliskt. Det är den som borde stå upp för medborgarna när deras mänskliga rättigheter kränkts av staten.
Hon vill inte säga sitt namn, men är jurist från delstaten Edomex. Dagen innan har aktivister där mötts av tårgas och våld från polis när de försökte ta över ett av människorättskommissionens lokala kontor.
På liknande sätt har dess byggnader i flera delstater sedan dess angripits, tagits över eller satts eld på. Att kvinnorna gett sig på Människorättskommissionen och inte till exempel polisen är symboliskt. Det är den som borde stå upp för medborgarna när deras mänskliga rättigheter kränkts av staten.
– Vi vill visa att den mexikanska rättsstaten inte existerar för kvinnor och att kommissionen inte fyller sin funktion utan i stället döljer och upprätthåller det institutionella våld som vi utsätts för dagligen, fortsätter den kvinnliga juristen.
Många av de unga kvinnorna som befinner sig här har täckt sina ansikten. Rörelsens ansikten utåt är istället offren och deras anhöriga; de som redan har förlorat allt och ofta styrt om hela sina liv för att söka sanning och rättvisa.
Två unga tjejer förklarar att de hjälper till att hämta förnödenheter till kvinnorna som tagit skydd i byggnaden. Över 60 personer ska redan finnas där, varav flera barn vars mammor har mördats och som kommit med sina mormödrar.
– Staten hjälper dem inte och vi protesterar för att deras situation ska lösas. För regeringen har visst pengar till andra saker, men inte till att skydda landets kvinnor, förklarar den ena tjejen, som har en lila scarf med kvinnosymbolen knuten över ansiktet.
Kritiken mot förstörelsen har inte låtit vänta på sig och många anser att det de gör är ”fel väg att gå” för att få till förändring.
Det senaste året har den radikalare delen av den mexikanska kvinnorättsrörelsen blivit allt synligare. Under demonstrationer slås skyltfönster sönder, slagord sprejas över det offentliga rummet och statyer kläs i de lila eller gröna färger som blivit symboler för den feministiska kampen.
Kritiken mot förstörelsen har inte låtit vänta på sig och många anser att det de gör är ”fel väg att gå” för att få till förändring. Men enligt Daniela Cerva börjar även aktivisternas argument få allt större resonans, inte minst när de studsar mot politiska fördömanden och feministerna kallas för vandaler.
– I början sympatiserade nog många med den retoriken, men den har också fått människor att tänka efter och känna ”Vad spelar en staty för roll egentligen, när den här kvinnan sörjer sin dotter som mördats och våldtagits?”
Hon tror inte att det här är en fråga som regeringen kan skaka av sig. Inför Mexikos nationaldag i veckan anordnade ockupanterna en protestaktion för att visa att det inte finns någonting att fira i ett land där halva befolkningen enligt dem inte åtnjuter någon rättssäkerhet.
– Jag tror att de kommer att fortsätta med än mer konfrontativa protester om regeringen inte tar det här på allvar. Men nu handlar det inte främst om vad den feministiska rörelsen kommer att göra, utan om hur politikerna svarar, säger Cerva.
I Mexico City har än så länge inga försök gjorts att avhysa ockupanterna och Yesenia Zamuido är en av dem som deklarerat att hon inte kommer att vika sig. För henne har det höga tonläget medfört uppmärksamhet för Marichuy, som hon kallar sin mördade dotter.
– Glöm inte varför vi ockuperar de jävla institutionerna! Efter många år med demonstrationer och med att repa, slå sönder och bränna ner saker har jag äntligen lyckats få människor att prata om Marichuy.
