Elisabeth Edwards, 20,och hennes klasskamrater på Röda Korsets folkhögskola i Stockholm åkte till Uganda för att göra en dokumentärfilm. En resa som påverkade dem starkt.
"Något av en chock"
– Jag minns när vi klev av bussen och kom till lägret, som ligger i norra Uganda. Det var något av en chock. Man har ju sett på tv hur det ser ut, men det blir en väldigt stark upplevelse när man är på plats, säger hon.
I lägret mötte de 19-åriga Betty, som arbetadesom volontär, och som själv bodde i lägret. Elisabeth Edwards och resten av filmteamet följde snabbt med Betty, som ville visa sitt hem för dem, ett hus som hon byggt själv med hjälp av pinnar, blad, kvistar och presenningar.
– Det var otroligt att tänka på att Betty bara var ett år yngre än jag själv. Men hon var en otroligt stark kvinna, säger Elisabeth Edwards.
Flydde från Sydsudan
Betty flydde från Sydsudan och kom till lägret, i Yumbe i Uganda, i slutet av juni. Sedan dess har hon inte träffat sina föräldrar och hon vet inte om de är i livet. Sedan hon kom till lägret har hon arbetat med att informera andra kvinnor om hälsa och hur man bäst sköter hygienen, inte minst under menstruationen, vilket är ett stort problem i lägret på grund av hettan och den dåliga tillgången tillhygienartiklar.
Särskilt svårt för kvinnorna
IBidi Bidi, som är ett av världens största flyktingläger, råder det, förutom brist på mat och vatten, nämligen också brist på bindor och tamponger, vilket gör livet särskilt svårt för just kvinnor.
– De som har tur nog att ha tillgång till tvål använder sig av små tygbitar. Men annars det blad och löv som gäller, vilket förstås ökar risken för infektioner, säger Elisabeth Edwards.
Inte enbart misär
Men det var inte enbart misär i Bidi Bidi. Elisabeth Edwards förklarar att hela poängen med resan till Uganda var att visa att det finns glädje, hopp och kärlek, även under de svåraste av livsförhållanden.
– När man ser reportage på tv hemma i Sverige är det lätt att tänka att allt är bedrövligt och en ren misär. Men det finns också en enorm styrka och kärlek hos de här människorna, säger Elisabeth Edwards.
"Kommer med ingenting"
I flyktinglägret mötte de också 16-åriga Harriet. Även hon hade byggt sitt hus själv, och hon delade det med 13 andra personer. Vissa var släktingar, men flera var också föräldralösa barn.
– De här människorna har flytt för sina liv, och de flesta kommer med ingenting. Men de har ändå lyckats bygga någon form av samhälle, där det finns en stor förståelse för varandra, säger Elisabeth Edwards.
Starka individer
Elisabeth Edwards och hennes klasskamrater kommer att lämna Uganda imars. Men för de boende i lägret kommer det sannolikt att ta lång tid innan de kanta sig ifrån Bidi Bidi och bli en del av ett samhälle. Många blir kvar i lägret i uppemot åtta år, innan de kan ta sig hem eller vidare. Vissa lyckas få tag i ett jobb i Uganda, men inte heller det är lätt.
– Trots detfinns detså mycket att inspireras av här. Och så många starka individer. Men det är också en verklighet som sällan berättas om. I Sverige hör vi mest om Syrien nu, men det finns flyktingar här också. Jag kan uppleva att flyktingarna blir mer välkomnade här än vad demånga gånger blir i Sverige och övriga västvärlden. Många i Uganda har själva varit flyktingar, säger Elisabeth Edwards.
