Londonbon Sophie Hulme berättar om intrycken från sändningen i torsdags kväll, den enda stora partiledardebatten inför Storbritanniens parlamentsval i maj. Hon är själv kommunikatör, och recenserar gärna de olika intryck de sju partiledarna gjorde i rutan.
De fyra männen, från på riksplanet mer etablerade partier, höll sig mer till manus.
Resultatet är att Sophie Hulme, liksom uppenbarligen många andra britter, nu är beredd att överge taktikröstandet. Storbritanniens småpartier har funnits länge, men nästan alla har ändå röstat på socialdemokratiska Labour eller konservativa Tories.
Nu har väljarna ansikten även på utmanarpartierna; De grönas Natalie Bennett, Nicola Sturgeon från Skotska nationalistpartiet (SNP) och Plaid Cymrus Leanne Wood.
Wood och Sturgeon hade lottats i mitten på det breda podiet, och stack rödklädda ut bland männens mörka kostymer. De fick den två timmar långa debattens kanske varmaste applåd när de upprört invände mot Ukip-ledaren Nigel Farages klagan om att utländska hiv-patienter kan få vård i Storbritannien.
Men Sophie Hulmes svärfar Robbie Fidler sammanfattar i sitt hyllande omdöme om Sturgeon ett dilemma - de allra flesta britter kan inte rösta på mindre regionala partier som SNP eller Plaid Cymru, som bara har kandidater i Skottland respektive Wales.
Det helt nya greppet med så många som sju partiledare på samma scen riskerar därför att bli en ytlig övning i tv-popularitet, påpekar experter. Den omtalade "Cleggmanian", som efter tv-debatterna inför förra valet 2010 hjälpte Liberaldemokraternas Nick Clegg till en plats i regeringen, döms nu ut som en myt.
Å andra sidan hamnar de största partierna i ny dager när de får sällskap i rampljuset. I brittisk politik är socialdemokraten Ed Miliband van vid att vara längst till vänster, och bara hugga högerut. Så när han i torsdags kväll blev attackerad av De grönas Bennett och de andra damerna blev han uppenbart ställd.
Och Cameron har samma problem åt höger. Det bådar inte gott för de koalitionsförhandlingar som stundar efter det brokigaste brittiska valet någon kan minnas.
Storbritannien håller den 7 maj parlamentsval till samtliga 650 platser i underhuset. Valet sker i 533 valkretsar i England, 59 i Skottland, 40 i Wales och 18 i Nordirland. Områden som exempelvis Isle of Man, Kanalöarna, Gibraltar och brittiska besittningar i exempelvis Västindien saknar än så länge representation i parlamentet.
I varje valkrets väljs den kandidat som får flest röster - alla andra röster i den valkretsen är "bortkastade". Systemet gynnar starkt de största partierna och gör det samtidigt svårt att förutspå valutgången med hjälp av nationella opinionsmätningar.
I det sittande parlamentet har regeringskoalitionen från Konservativa partiet och Liberaldemokraterna för närvarande 358 mandat (302 plus 56). Största oppositionsparti är Labour med 256 mandat. Därutöver finns nio mindre partier representerade samt ett antal oberoende ledamöter.
I opinionsmätningarna är det oerhört jämnt. De två stora, Labour och Konservativa partiet, har ungefär 35 procent var av väljarstödet, vilket väntas resultera i 250-300 mandat per parti - alltså ingen chans till egen majoritet bland underhusets 650 platser.
Tre partier slåss om tredjeplatsen: EU-fientliga Ukip, mittenpartiet Liberaldemokraterna, samt skotsknationalistiska SNP. Att utifrån nationella mätningar gissa hur många mandat de får är vanskligt, men några tiotal mandat per parti kan bli en avgörande förhandlingsbricka för majoritet efter valet.