Historisk – men ingen stor president

Det var slagorden tro, hopp och förändring som ledde Obama till Vita huset 2008. Återvalet 2012 blev en arbetsseger med mindre marginal till den republikanske utmanaren än fyra år tidigare. Varken John McCain eller Mitt Romney klarade av den karismatiske Obama som länge levde upp till den amerikanska självbilden.

”Ja, vi kan!” Ingenting skulle kunna hindra USA från att vara världsledande.

Käppar i hjulen inifrån

Det var inte omvärlden som främst satte käppar i hjulet för Barack Obama. Det var i stället republikanerna som tidigt beslutade sig för att göra hans presidenttid så besvärlig som möjligt.

Obama rätade upp den havererade amerikanska ekonomin trots republikanskt motstånd. Han räddade bilindustrin och finansinstitutioner trots republikanerna. Han fick tag på Usama bin Ladin trots republikanskt missnöje med att kriget i Irak till större delen avslutades och i stället intensifierades i Afghanistan.

Han såg till att över tjugo miljoner oförsäkrade amerikaner fick sjukvård genom Obamacare trots att republikanerna röstade emot. Han drev miljöfrågorna trots att republikanska klimatförnekare kämpade mot avtal och lagstiftning.

Behöver hängivna uppbackare

Men en president som skall få eftermälet som stor behöver hängivna uppbackare som är beredda att ställa sig själva i skuggan och rikta strålkastarljuset mot ledaren.

Det var så John F Kennedys tid glorifierades och så Ronald Reagan kunde beskrivas som mannen som nedkämpade världskommunismen och inte som presidenten som riskerade mycket genom upprustning med kärnvapen, oförsonliga utspel och en konservativ ekonomisk politik.

Engagerade levnadstecknare är lika betydelsefulla som det som faktiskt åstadkommits under presidenttiden.

Men var finns i dag de som reservationslöst hyllar Barack Obama på samma sätt som när han installerades 2009 med närmare två miljoner människor i iskylan i Washington?

Michelle Obama

Det är i stället å ena sidan och å andra sidan även från hans tidigare närmaste medarbetare.

Michelle Obama blir – lite som Jacqueline Kennedy – sin mans främste uppbackare. Hon talar om vi när hon summerar framgångarna. Och det är inte vi i form av de demokratiska väljarna som främst åsyftas. Utan Michelle och Barack. Och här har första damen en poäng. Det handlar inte bara om reformer och avsiktsförklaringar utan också om hur presidentskapet hanterats och förvaltats.

Den första svarta familjen i Vita huset har satt den högsta standarden för USA, både nationellt och internationellt. Det handlar om respekten för presidentämbetet och för värderingar där lika rättigheter för alla oberoende av ras, sexuell läggning och kön är fundamentala.

Det finns skäl till att republikanerna konsekvent motarbetat Barack Obama. De delar inte hans politiska uppfattningar. Men också då Obama lade fram förslag som tilltalar republikanerna har de sagt nej. Obama skulle inte få möjligheten att lyckas.

Rasism?

Finns det rasistiska motiv i bakgrunden? Det skall inte uteslutas, men heller inte överdrivas. Men det är en skam att Donald Trump under flera års tid kunde driva en rörelse – som fick orkanvind på nätet – med innebörden att Obama inte var född på Hawaii utan i Kenya.

Enligt Trumps logik innebar det att Obama, som född i utlandet, var en olaglig president. Att hans mor var amerikan – och därför kunde fött var hon ville utan att sonen förlorat sin rätt som blivande president – negligerades. Obama var självfallet född på Hawaii, vilket framgick av födelseattesten.

Detta blev starten för den kampanj som Trump sedan byggde upp. Förtalet av Obama var grogrunden för att Trumps hatiska retorik skulle kunna fortsätta växa.

Britt-Marie Matsson