"Himlen var som en brandvägg"

Det var den 30 december i fjol, varningarna hade hörts i flera veckor, och elden rörde sig allt närmare paret Roddy och Joanne Kleinitz gård långt inne i East Gippslands brandhärjade skogar.

Här är alla luttrade och ingen tar lätt på varningarna. Men julen hade varit lugn, släkten kommit och åkt igen.

– Vi såg lite eld på åsen där borta, säger Roddy, och pekar på ett berg en kilometer bort.

"Nu kommer elden"

Bränder har de sett förut, och en normal eld skulle behöva tid att ta sig till gården.

– Det var bara som en liten kula. Så vi gick och lade oss vid niotiden, vi kunde lika gärna få lite vila, man visste ju aldrig.

En timme senare vaknade de av att huset skakade.

– Vi trodde allt skulle rasa. Och så ljudet, jag har aldrig hört något som det vrålet. Vi sprang ut och hela himlen var som en brandvägg, men ändå inte så nära som vi befarat, säger Roddy.

Joanne fyller i:

– Jag ringde våra grannar på andra sidan åsen, och varnade dem. "Nu kommer elden", sade jag. Och tänkte att det var sista gången jag pratade med någon annan. Det trodde de också, sade de när vi sedan träffades. Det var början på den långa natten.

Huset står kvar

En månad senare sitter Roddy och Joanne på verandan till huset de ägt i nära 30 år och själva byggt ut. Utsikten över Snowy River hundra meter ner i dalen är vacker. Jjust här går det nästan att tänka bort det som syns runt båda hörnen – att de två gäststugorna som paret brukar hyra ut i semestertider är borta. Hälften av alla deras får och hela kobesättningen på ett 30-tal djur likaså. Och tusentals hektar bränd skog i alla väderstreck.

De kämpade mot branden hela natten, innan den rörde sig vidare, och de fick vänta fyra dagar innan den första kontakten med yttervärlden. De inspekterade sina ägor och hittade inte mycket kvar att bevara.

– Korna hade flytt mot floden. De brändes inte, men dog av värmen. Fåren på fel sida huset dog där de stod, men de som var på andra sidan klarade sig faktiskt, så vi har två dussin kvar.

TT: Vad gör man när hela ens försörjning försvinner över en natt?

– Kämpar vidare. Vi har inte gett upp och vi kommer inte att göra det. Vårt bostadshus står kvar och vi tänker inte flytta. Kom tillbaka om några år, då är vi på benen igen, säger Roddy.

– Vi kommer nog inte att bygga upp båda gäststugorna, men den ena. Några fler kor blir det inte, men fårfarmen ska vi nog kunna fortsätta med.

"Vem vill bo här?"

För att komma till parets gård får man köra en slingrande väg, en gång genom böljande kullar och gröna träd. Nu, trots de senaste dagarnas ihållande skyfall, är det en dyster resa där två färger är allt som syns – kolsvart och guldkrämsfärgat. Trädstammar, jord, vägskyltar. Allt.

Den senaste veckans stora regn har släckt de stora bränderna, men faran är inte över och här är vägarna ännu avspärrade. Så sent som den 10 februari förstördes delar av ett naturreservat bara några mil bort och räddningstjänsten har fortsatt varningar utfärdade över stora delar av Gippsland.

– Vi är beredda på mer eld, men just här kommer det inte att brinna, allt som var brännbart i skogen här är redan slukat, säger Roddy

När de första resterna av parets ena uthus dyker upp ligger en bränd skylt som välkomnar besökare till gäststugorna bredvid. En halv kilometer där bakom blir det grönt, på en liten äng betar några får som om ingenting hänt. Gårdens fruktträd har också fått några gröna blad, men den mogna frukten ser mindre glad ut.

– Regnet kom och ängen blev grön på nolltid, det är ganska fantastiskt. Men vi försökte äta några persikor, de smakade ugnsbakade, med bismak av eldstad. Päronen som hänger där ser ju goda ut, men de kokades också av hettan, säger Joanne, som låter lite hoppfull tills hon kommer på sig själv.

– Det kommer att ta tid det här. Vem vill bo här på semestern?

Martin Yngve/TT