Den libanesiska flaggan har synts flitigt under protesterna – en symbol för nationell enighet.
Den libanesiska flaggan har synts flitigt under protesterna – en symbol för nationell enighet. Bild: Hassan Ammar/AP/TT

Hennes dotter får inte bli libanes – enligt lagen

Kvinnor i Libanon rasar mot den lag som säger att enbart män kan föra sin nationalitet vidare till sina barn. Bestämmelsen har blivit en stridsfråga i landets proteströrelse, där många vill se en lagändring. Men starka sekteristiska och demografiska intressen står i vägen.

ANNONS

Mia Azars dotter har inte ens fyllt två år. Men redan nu vet hennes mor vilket liv som väntar henne om ingenting förändras: Högar av pappersarbete. Årliga besök och ansökningar hos migrationsverket. Stängda dörrar och förlorade möjligheter.

En ständig känsla av att inte vara välkommen i sitt eget land.

– Min dotter kommer inte att kunna rösta eller få ta del av det sociala skyddsnätet. Hon kan inte bli statligt anställd eller resa fritt till Libanons alla delar, säger Mia Azar på telefon från Beirut.

Mia Azar är själv libanes. Men fadern till hennes barn kommer från Storbritannien, och enligt lagen är det omöjligt för en kvinna att låta sitt libanesiska medborgarskap gå i arv till sitt barn.

ANNONS

Den rätten har bara män.

– Jag förstod inte hur allvarligt det är förrän det påverkade mig personligen, säger Mia Azar.

– Det är så förolämpande.

En månads protester

I årtionden har kvinnorättsorganisationer kämpat för att nationalitetslagen ska ändras i Libanon. Nu, i samband med den proteströrelse som svept över landet i en månad, har frågan fått nytt liv.

Katalysator för revolten var ett regeringsförslag om höjda skatter – en av flera tilltänkta åtgärder för att minska Libanons skenande statsskuld. Men med tiden har den övervägande unga folkrörelsen kommit att ställa fler och mer omfattande krav på den politiska eliten.

Rörelsen kräver att hela regeringen avgår, att lagar mot korruption och maktmissbruk efterlevs och att den religiösa, sekteristiska maktfördelningen slopas.

Den 30 oktober avgick den hårt pressade premiärministern, Saad al-Hariri.

– När protesterna bröt ut tänkte jag: Nu händer det. Stämningen är hoppfull och fredlig. Det märks att de som demonstrerar är födda efter eller i slutet av inbördeskriget – de bryr sig inte om religiös tillhörighet, säger Mia Azar.

Sekterismen orsak

För tjugo år sedan var könsdiskriminerande nationalitetslagar vanliga, särskilt i Nordafrika och Mellanöstern. Men en svängande folklig opinion har fått allt fler länder att reformera sin lagstiftning.

I Libanon har frågan visat sig vara mer komplicerad. Sedan självständigheten 1943 vilar landet på ett sekteristiskt politiskt system, varsamt konstruerat för att inte rubba en känslig demografisk balans.

ANNONS

Just den rädslan har länge varit statens främsta motiv att inte ändra nationalitetslagen – att det skulle stärka den muslimska befolkningen och försvaga den kristna minoriteten. I fjol uttalade sig utrikesminister Gebran Bassil i stöd för en lagändring, men med undantag för kvinnor gifta med palestinier eller syrier.

Nära en halv miljon palestinska flyktingar befinner sig i Libanon, enligt FN-organet UNRWA, och enligt FN:s flyktingorgan UNHCR huserar landet nära en miljon syriska flyktingar.

– Det han föreslog är helt orättfärdigt. Alla kvinnor förtjänar den här rättigheten – oavsett deras makes nationalitet, säger Mia Azar.

"Jag är libanes"

Hon tycks få medhåll av proteströrelsen, som håller frågan om nationell enighet – överskridande sekteristiska och religiösa gränser – högt på agendan.

"Vi är alla libaneser" har blivit ett slagord. Kampanjen "Min nationalitet, min värdighet", som kämpat för en könsneutral nationalitetslag i flera år, har rest ett tält intill regeringsbyggnaden Grand Serail i Beirut, enligt nyhetsbyrån AFP.

Mia Azar och hennes make har funderat på att emigrera. Men inte än, säger hon. Tack vare den nya proteströrelsen ser hon en ljusare framtid för sin dotter än på länge.

– Om min dotter vill fortsätta bo här när hon blir stor, vilket jag hoppas, så önskar jag att hon en dag ska kunna säga med stolthet: "Jag är libanes".

ANNONS

Fanny Hedenmo/TT

Mia Azar drabbas personligen av lagen. Eftersom hon är kvinna och gift med en brittisk man kan hennes dotter inte få libanesiskt medborgarskap.
Mia Azar drabbas personligen av lagen. Eftersom hon är kvinna och gift med en brittisk man kan hennes dotter inte få libanesiskt medborgarskap. Bild: PRIVAT/TT
Demonstranter i Beirut.
Demonstranter i Beirut. Bild: Bilal Hussein/AP/TT
Protesterna, kallade 17 oktober-revolutionen, har pågått i en månad.
Protesterna, kallade 17 oktober-revolutionen, har pågått i en månad. Bild: Hussein Malla/AP/TT

Under de senaste 20 åren har flera länder reformerat den lag som bestämmer hur föräldrarnas nationalitet ska gå i arv till barnen.

Sri Lanka gjorde sin nationalitetslag könsneutral 2003, tätt följd av Egypten (2004), Algeriet (2005) och Indonesien (2006). Bland annat Marocko, Bangladesh och Zimbabwe har följt samma väg.

Men fortfarande har 25 stater lagar som omöjliggör eller kraftigt begränsar kvinnors rätt att låta sin nationalitet gå i arv, enligt en FN-rapport från 2019.

I Brunei, Iran, Kuwait, Libanon, Qatar, Somalia och Swaziland kan bara mäns nationalitet gå i arv.

Ytterligare länder har liknande lagar, men med vissa undantag för barn vars fäder är okända eller statslösa – Bahrain, Barbados, Irak, Jordanien, Burundi, Liberia, Kiribati, Sudan, Libyen, Malaysia, Oman, Syrien, Togo, Bahamas, Förenade Arabemiraten, Nepal, Mauretanien, och Saudiarabien.

Källa: UNHCR

Fördelningen mellan religiösa grupper har länge präglat Libanon. Systemet antogs officiellt i den libanesiska grundlagen i samband med att landet bröt sig loss från det franska protektoratet 1943. Det beslutades då att kristna skulle få majoritet i parlamentet, och att det politiska styret skulle fördelas på följande vis – presidenten ska vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim.

Maktfördelningen baserades på en folkräkning från 1932 som visade att kristna maroniter var den största folkgruppen. Sedan dess har ingen ny statlig folkräkning gjorts, trots att mycket pekar på att det har skett stora demografiska förändringar i landet.

1975 inleddes ett blodigt inbördeskrig som till stora delar bekämpades mellan miliser som slogs för kristna och muslimska grupperingar.

I samband med krigets slut skrevs Ta'if-avtalet under – en överenskommelse som ökade muslimernas makt i parlamentet. Parterna förband sig också att verka för ett slut på sekterismen i både det politiska styret och samhället i stort, dock utan konkreta förslag på hur det skulle gå till.

I dag, snart trettio år senare, är systemet fortsatt djupt inflätat i det libanesiska samhället. 18 religiösa grupper erkänns, och mäktiga sektledare – kallade za'eem – slår vakt om deras intressen i såväl politiska som socioekonomiska frågor.

Källor: al-Jazira, Reuters

ANNONS