Hård jakt på migranter i fattigaste landet

Det började som ett välbetalt extrajobb på skolloven. Boubacar guidade turister genom Sahara, hela vägen från ökenstaden Agadez i norra Niger till byarna nära gränsen med Libyen. När rebelluppror och hotet från al-Qaida satte stopp för resorna en bit in på 2000-talet hittade han en lönsammare grupp passagerare – migranter fast beslutna att nå Europa till nästan vilket pris som helst.

– De lägger sina liv i mina händer, säger han.

Boubacar är en av hundratals unga män som försörjer sig som smugglare. Nästan varje kväll i veckan rullar pickups och splitternya Toyota Hilux ut ur Agadez på väg norrut mot gränsen med Libyen. På flaket klamrar migranterna sig fast – unga män, och några kvinnor, som hoppas på ett bättre liv i Europa.

Tusentals passerar

Varje vecka passerar 2 000 migranter Agadez enligt siffror från Internationella Organisationen för Migration (IOM). Nära hälften av migranterna från kontinenten som anlände till Europa förra året passerade här, ett faktum som inte gått obemärkt förbi EU:s ledare i Bryssel.

2015 var året då 1,8 miljoner människor anlände till Europa. Många var flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan. En stor grupp var också migranter utan några egentliga asylskäl som riskerat livet på Medelhavet i jakten på ett bättre liv. Personalen på EU:s civila krishanteringsuppdrag EUCAP i Nigers huvudstad Niamey hade precis påbörjat arbetet med att utrusta och träna landets säkerhetsstyrkor när det kom nya direktiv kom från Bryssel.

– Om vi bara stoppade smugglingen i Agadez skulle färre migranter nå Europa, säger chefen för EUCAP Kirsi Henriksson.

Sommaren 2016 lovade Bryssel 600 miljoner euro åt Nigers regering. Pengarna skulle gå till att skapa jobb och möjligheter i landets fattiga, norra delar, träna och utrusta landets säkerhetsstyrkor och möta hotet från terrorgrupper. I utbyte lovade Niger att sätta hårt mot hårt mot smugglarna och ta emot migranter som skickades tillbaka från Europa i ett försök att minska de stora strömmarna av migranter året innan.

Får hjulen att snurra

Ett halvår senare visade siffror från IOM att antalet migranter som passerade genom Agadez minskat från över 70 000 i maj i samma år till 1 500 i oktober. EU:s utrikesminister kallade avtalet med Niger en succé. Finlands premiärminister Juha Sipila lobbade för att avtalet skulle utökas till Irak, Afghanistan och Somalia.

I Agadez försökte borgmästaren Rhissa Ag Feltou få ihop siffrorna från Bryssel med situationen så som han såg den: Visserligen hade både smugglare och migranter blivit försiktigare sedan polis och militär stormat ghettona, husen där migranterna bor, och arresterat ett hundratal smugglare och chaufförer. Men strömmen av migranter genom Agadez hade inte minskat, konstaterade borgmästaren. Den hade bara ändrat karaktär och gått under jorden.

– Tidigare visste vi när konvojen lämnade Agadez med militäreskort och alltid på måndagar. Nu lämnar bilarna Agadez i skydd av mörket alla kvällar i veckan.

– Det är meningslöst att försöka stoppa migrationen med fler soldater och hårdare lagar, säger smugglaren Boubacar.

Han fortsätter:

– Även om du placerar en soldat var hundrade meter härifrån till gränsen med Libyen kan du inte stoppa smugglingen.

I Agadez får migranterna hjulen att snurra. Alla, från restaurangägarna, sexarbetarna, och butiksägare som säljer träkol, te, solglasögon, handskar, billiga mobiltelefoner och plastdunkar för den långa resan genom öknen till myndigheter, polis och militär, tjänar på smugglingen.

– När migranter från Gambia och Ghana som inte kan något av lokalspråken kommer till marknaden tredubblar försäljarna priserna, säger Alasane Harouna, en 26-årig hamnarbetare från Dakar.

Det är tredje gången han försöker nå Europa. Senast för ett år sedan arresterades han av libysk polis.

Ofrivilliga återvändningar

Redan när EU förhandlade fram avtalet med Niger sneglade Bryssel mot Libyen, men landet med två parallella regeringar, rebeller, milis och extrema islamistiska grupper som kämpar om makten sågs som alltför riskabelt för de krav som EU ställde.

Istället slöts avtalet med Niger. Nu är avtalet med Libyen åter igen på agendan. Det innebär bland annat att EU bidrar till att stärka Libyens gränser och att landet åtar sig att genomföra så kallade frivilliga återvändanden när migranter får hjälp att återvända till sina hemländer med Internationella organisationen för migrations, IOM, hjälp.

Men återvändanden har visats sig vara allt annat än frivilliga. I Tripoli och Alger tas migranterna direkt från fängelset till de väntande bussarna. Efter flera dagars resa genom öknen anländer de utmattade migranterna i Agadez.

Yaya Fofana från Kayes i västra Mali har precis köpt bröd och bönor från ett träskjul rakt över vägen från IOM:s center. På andra sidan muren bor de som arresterats och deporterats från Algeriet och Libyen och nu väntar på att skickas tillbaka till sina hemländer.

I fjol gjorde över 100 000 migranter resan tillbaka från Libyen och Algeriet. Det ställer krav på IOM att ordna med transport och husrum. På myndigheterna i Agadez som ser stadens invånarantal fördubblas mellan september och mars när många gör resan genom öknen och på migranternas hemländer att ta hand om återvändarna.

Jakten på jobb och bättre möjligheter är den överlägset vanligaste orsaken till att många försöker korsa Medelhavet. Ofta har hela familjen sparat för att skicka en son till Europa.

Säljer allt de har

Andra säljer allt de äger för att ha råd med resan. Känslan av skam och desperation är påtaglig bland dem som tvingas återvända tomhänta.

– Än så länge är mina döttrar små, den äldsta börjar skolan nästa år, säger Yaya Fofana med munnen full av böngryta.

– Det var för deras skull jag lämnade Mali. Jag vill att de ska få ett bättre liv än vad jag har haft.

I norra Nigers torra ökenlandskap finns få möjligheter till försörjning. I byarna utanför Agadez odlar bönderna några få månader om året. De resterande månaderna lämnar unga män byarna för städerna i jakten på jobb. De gör sällskap med migranterna till Libyen och Algeriet där en månadslön som chaufför eller byggarbetare försörjer hela familjer.

Fram till förra året erbjöd guldgruvorna i sydöstra Niger jobb när militären spärrade av området. Nu pågår en hungerkris i regionen. Över 6 miljoner människor hotas av akut matbrist i området runt Tchadsjön där Boko Haram har tvingat en miljon människor på flykt.

Halvhjärtade försök

När mörkret sänker sig över Agadez lindar Boubacar ett tygstycke runt huvudet som skydd mot kylan i öknen, kontrollerar att satellittelefonen som han använder för att hålla kontakten med smugglarna i Libyen ligger i jackfickan, tar ryggsäcken med pasta, te och tomatsås och går de hundra meterna till pickupen som står parkerad på andra sidan muren.

Han startar motorn och kör långsamt genom Agadez gator till ett av de nybyggda kvarteren i utkanten av staden där migranterna väntar. Männen klättrar upp på flaket där plastdunkarna med vatten och bensin ligger fastsurrade och klamrar sig fast i träkäppar instuckna mellan flaket och kanten för att inte ramla av när bilen accelererar.

– Om myndigheterna verkligen ville stoppa smugglingen skulle de ge oss något annat att göra, säger Boubacar och startar motorn.

När han passerar huvudgatan på väg ut ur stan gör militärpolisen ett halvhjärtat försök att stoppa bilen. En katt och råtta-lek bryter ut innan Bouabacar lämnar polisernas fyrhjulsdrivna fordon bakom sig. Tre dagar senare lämnar han migranterna på gränsen till Libyen.

Katarina Höije