Barrio 18, även känd som 18th Street, är ett av världens farligaste kriminella gäng. Den salvadoranska staten har länge försökt bekämpa dem med ”den hårda handens politik”. I stället har gängen expanderat. Nu har några frireligiösa kyrkor lyckats med det omöjliga – att göra mängder av gängmedlemmar laglydiga.
Saúl Antonios tatuerade panna läggs i djupa veck. Han sätter fingrarna mot tinningen som en pistol och talar snabbare..
– De bedrar dig. De får dig att döda mödrar och barn. Jag satt tretton år i fängelse men ingen ... ingen kunde få mig att lämna gänget. Jag trodde aldrig att jag skulle stå inför en församling, mina tankar snurrade bara kring droger och ingen ... Bara Gud kan förändra en människa. Bara Gud!
– Amen! ropar en kvinnoröst på sista raden.
Hon besvaras av spridda applåder.
Pastor Nelson Moz, en rund herre med mustasch, lägger sin hand på Saúl Antonios axel och greppar mikrofonen.
– Är det någon mer som vill tala? frågar han ut över kyrkolokalen.
Framför honom fläktar ett hundratal åhörare sina ansikten med händer och hopvikta papperslappar. Vi befinner oss i kyrkan Eben-ezer i San Salvador. Den ligger i ett av landets fattigaste områden, mitt i ett virrvarr av färgglada tegelhus, telefonkablar och rufsiga vakthundar. Gatorna runt omkring styrs av Barrio 18, ett av El Salvadors största gäng. Rivalen Mara Salvatrucha härskar några kvarter bort.
Så långt är den en ganska vanlig evangelisk församling i El Salvador. Det ovanliga är att se ett dussintal unga män med gängtatueringar sitta med en bibel i knät istället för ett vapen. Både pastorskollegor och polisen säger att Nelson Moz är galen som har välkomnat dem. Han låter dem till och med bo i församlingslokalen.
Sedan femton år har de statliga metoderna mot El Salvadors gäng gått ut på större befogenheter för militären, fler polisräder och hårdare straff. Samtidigt saknas offentliga program som erbjuder en väg ut ur kriminaliteten. Ett förslag om bidrag åt dem som vill lämna gängen har legat hos den lagstiftande församlingen i sex år. Bland salvadoranerna dominerar uppfattningen att gangsters inte kan förändras.
Pastor Moz har bestämt sig för att de har fel. Han har tröttnat på att se kvarterets unga kastas mellan fängelse och återfall i gänget för att ingen annan tar emot dem. Varje månad kommer nya före detta medlemmar från Barrio 18 för att bo i Eben-ezers familj. Guds familj. En del stannar några månader, andra flera år.
Saúl Antonio är den senaste att anlända. Han är 36 år och anslöt sig till gänget när han var tretton. Han har precis avtjänat ett fängelsestraff för mord.
I Eben-ezers församlingslokal sitter en ung man med en flaska Maybelline foundation i handen. Han lägger på det sista sminket över sina ansiktstatueringar. Det är förmiddag i Eben-ezers bageri och dags för de inneboende att sälja bröd i kvarteret.
Det är också Saúl Antonios femte dag i frihet. Han står och skrapar bort gyllenbrunt fett från en bakplåt med en nöjd entusiasm. Dofterna av vanilj och vitlök blandas med rytmer av kristen popmusik. Han säger att han gillar känslan av att tjäna rena pengar.
– Bibeln säger att man ska arbeta. Det tar lite tid att komma in i det för i fängelset får gängmedlemmar inte jobba. De säger att vi ändå inte förändras. Av samma anledning är det svårt för kyrkan att investera i nya affärer. Många tror att vi använder församlingen som en täckmantel.
När mannen med Maybellineflaskan och sju av de andra inneboende stiger ut i friska luften stannar Saúl Antonio kvar. Han och ytterligare två inneboende har alltför synliga ansiktstatueringar för att gå ut.
I gängkriget blir man aldrig förlåten för sitt förflutna.
Saúl Antonio öppnar sin bibel. Han läser bibeln varje ledig stund.
– Jag tycker inte om att sitta ned utan den. Antingen är jag uppe och arbetar eller så studerar jag Guds ord. Annars börjar jag... tänka och det vill jag inte, säger han.
På en plaststol i köket sitter före detta gängledaren Wilfredo Gómez, som nu leder verksamheten i Eben-ezer tillsammans med pastor Moz. Han har precis avslutat sin arbetsdag på callcentret SkyCom. Det är ett företag som försöker dra nytta av de engelsktalande salvadoraner som, liksom Wilfredo, deporterats från USA. Plötsligt är han en förebild, konstaterar han med ett stolt skratt.
SkyCom är ett välbehövt undantag på El Salvadors arbetsmarknad. I början av 2018 återkallade president Donald Trump tillfälliga uppehållstillstånd för nästan 200 000 salvadoraner. Rekryteringstörstiga gäng är i många fall de enda som väntar på dem i arbetslöshetens El Salvador.
– När jag deporterades från Los Angeles till San Salvador 2006 var det ingen som väntade på mig. Hela min familj bor i USA. Jag tittade ut genom flygplansfönstret och såg bara berg och kor och sånt. Var har jag hamnat tänkte jag, minns Wilfredo.
Wilfredo kom till Eben-ezer efter ett tioårigt fängelsestraff i början av 2017. Hans historia är typisk för kyrkans inneboende och han har lovat att berätta den. Wilfredo växte upp i inbördeskrigets El Salvador. Hans föräldrar flydde till USA när han var tre år och lämnade Wilfredo hos sin mormor. När han var elva stod hans pappa plötsligt utanför dörren. Wilfredo hade bara sett honom på fotografier.
Från den dagen betraktade jag mig som en gangster. Jag körde rakad skalle. Jag hängde på gatan, drack, rökte gräs
– Pappa bara, hej, jag ska ta dig till USA. När jag kom dit var det inte som jag hade tänkt mig. Mina föräldrar bråkade och slogs. Vi bodde i en enrummare. Jag brukade gå till parken runt kvarteret, vid hörnet av 18th Street and Union Avenue i Los Angeles. Där uppstod gänget 18th Street på 80-talet.
Wilfredo växlar från spanska till Kalifornienengelska och rycks med i sin egen berättelse.
– Det var i parken jag såg de här... typerna. De kallades chorros. Gangsters. Jag brukade sitta och titta på när de spelade handboll. Jag fascinerades av deras baggy kläder, musiken på hög volym. Jag började på en skola, John Adams Junior High, som var nedlusad av olika gäng. Clanton, Ghetto Boys, Street Saints... När jag var 13 blev jag kär i tjejen som satt framför mig, Mayra. Hon gillade gangsters så jag försökte bli hennes typ, klä mig baggy och ... jag köpte ett par Nikes. En dag såg hon min adress i skolpärmen. Hon berättade väl för sina kompisar från Clanton-gänget och de spöade upp mig efter skolan. För att jag bodde på 18th Street. Jag försökte förklara att jag inte tillhörde 18th Street-gänget men mina gangsterkläder talade emot mig antar jag. På vägen hem frågade killarna i parken varför jag var blåslagen. De var äldre, 17, 18 år. Nästa dag körde de mig till skolan. När de såg småkillarna från Clanton hoppade de ur bilen och sprang efter dem.
Han lutar sig fram.
– Den scenen, den händelsen, gav mig en adrenalinkick som förändrade mitt liv. Från den dagen betraktade jag mig som ... en gangster. Jag körde rakad skalle. Jag hängde på gatan, drack, rökte gräs.
Var det då du blev gängmedlem?
– Det var efter en kväll när jag kommit hem sent. Min pappa var rasande. Han slog mig med knytnävar, sparkar... som en hund. Då lovade jag mig själv att flytta till gänget på gatan. Min familj finns där, tänkte jag, och efter det gick allt utför. När jag var 14 år åkte jag fast för bilstöld och olaga vapeninnehav. Sedan väpnat rån. Gäng-ledarna gillade mig och lät mig bo hos dem. Sedan växte jag i status.
Wilfredo är 42 år och säger att 90 procent av hans vänner från gänget är döda. Resten frihetsberövade. Själv åkte han in och ut ur amerikanskt fängelse tills Bill Clintons invandringsreform, som underlättade deporteringar av dömda brottslingar med utländskt medborgarskap, drabbade även honom. Det var några av dessa deportees som senare etablerade Barrio 18 i Centralamerika.
Wilfredo säger att han inte hade tänkt fortsätta i Barrio 18 när han kom till El Salvador.
– Men väl här ville jag leva som i USA. Jag ville spendera pengar som en galning. Jag ville dricka och se kvinnor dansa. Fem år i fängelse där borta hade inte förändrat mig ett dugg. Du vet, släpp ut ett inburat djur och det flippar. Och när jag såg hur lätt det är att begå brott i El Salvador... ”Wow, det här är Disneyland!”
Han slår ut med händerna.
– Så jag åkte fast här med. Efter tre månader och 20 dagar.
Har du berättat för någon vad du gjort?
– Ja, för Gud. Det var dagen jag blev frälst i fängelsekyrkan. Jag brast ut i gråt. Som ett barn. Jag hade velat gråta så länge men du vet, i gänget får man inte visa sig svag. Jag bar allt inom mig, att ha gjort barn faderlösa, att ha tvingat mödrar begrava sina söner. Då, när jag bad Herren om förlåtelse, wow, det var… det var vackert.
Jag bar allt inom mig, att ha gjort barn faderlösa, att ha tvingat mödrar begrava sina söner. Då, när jag bad Herren om förlåtelse, wow, det var… det var vackert
Det talas om en ny pakt i gängets oskrivna men omutliga regler. Wilfredo uttrycker den så här: ”Om du vill ta emot Gud som din frälsare och låta honom förändra ditt liv, kan gänget inte stoppa dig”. Tidigare var det enbart möjligt att lämna gänget i en likkista.
Nära den honduriska gränsen, på en av fängelset San Fransisco de Goteras rastgårdar, står avmagrade interner och sjunger med böjda huvuden. Hundratals par händer klappar i takt med det trummande ljudet från sex uppochnedvända vattenkar. Det var i den här fängelsekyrkan, Sista basunen, som Wilfredo och de flesta av Eben-ezers inneboende fann Gud.
De som sjunger är dömda för att ha kidnappat kvinnor, våldtagit barn, för dubbelmord och trippelmord.
Och vi kommer att regera på den härliga jorden... tacka Gud på den plats du befinner dig ... tack Herre för din kärlek ...
Djävulsnumret 666, som även symboliserar Barrio 18, skymtar under fångdräktsärmarna. De som sjunger är dömda för att ha kidnappat kvinnor, våldtagit barn, för dubbelmord och trippelmord. När Wilfredo Gomez kom hit fungerade rastgården som skola för unga gängmedlemmar. Vapen och droger cirkulerade inför fängelsepersonalens ögon. Från cellerna koordinerades utpressning av tusentals salvadoraner via interners mobiltelefoner.
Men 2010 grundade en av fångarna en kyrka och döpte den efter en vers i Första Korinthierbrevet: ”Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas”. De som var där har berättat om grandiosa gudstjänster med en mystisk ande som övertygade dem att lämna gänget.
Sex år senare bestämde fängelsedirektören Oscar Benavides att församlingens medlemmar skulle förflyttas till en egen del av San Fransico de Gotera. Enligt direktör Benavides anslöt sig 130 interner första dagen. Nästa dag ytterligare hundra. Sedan hundra till. Från andra delar av anstalten började hoten mot kyrkomedlemmarna strömma in från gängledare som frustrerat såg sina mannar försvinna.
Ändå fortsatte kyrkan att växa, säger Benavides. Han sitter på huk och klappar en mager katt.
Fängelsekyrkan är en strategi för att få de intagna att lämna gänget. En strategi som fungerat. För som kristen måste du älska din nästa och respektera alla människor, även om de tillhör fiendegänget som mördade din familj.
– Det bildades en systerkyrka i en annan del av fängelset. Starka Tornet heter den. Jag bjöd in pastorer, som pastor Moz, och föreslog samarbeten. Därför slussas många av våra frisläppta interner direkt till kyrkan Eben-ezer. Jag vet hur de frikyrkliga tänker för jag var också kristen ett tag, säger Benavides. Det är som att han kommer på sig själv. Nej, jag är inte troende, förklarar han med ett kort skratt.
– Fängelsekyrkan är en strategi för att få de intagna att lämna gänget. En strategi som fungerat. För som kristen måste du älska din nästa och respektera alla människor, även om de tillhör fiendegänget som mördade din familj.
Ovanför oss är uppförandekoder målade på väggen. ”...lyd alla auktoriteter, kyrkliga och civila. (...) Hälsa ordentligt på alla besökare...” Och efter varje regel, en bibelreferens. Vi vandrar in i de svårframkomliga betongutrymmena. Hettan är nästan outhärdlig. Slitna hängmattor i vertikala rader bidrar med sovplatser åt drygt 1 600 fångar på en yta byggd för 800. ”God eftermiddag” hälsar fångarna på oss när vi passerar.
Där, mitt bland dem, drar en ung man upp tröjan och visar mig tatueringen ”Mara Salvatrucha”. Han kramar demonstrativt om en sifferprydd kille bredvid sig. ”Vi kommer bra överens!” Gängkriget mellan Barrio 18 och Mara Salvatrucha skördar nästan lika många offer per år som det salvadoranska inbördeskriget gjorde. För att undvika blodiga kontrontationer har San Fransisco de Gotera, precis som landets övriga anstalter, undvikit att ta emot medlemmar från rivaliserande gäng. Fram tills nu, säger Benavides.
– Vi vill se om de kan leva tillsammans. På det sättet vet vi att de verkligen har lämnat gängmentaliteten, förklarar han.
I El Salvador har fängelsekyrkor funnits under lång tid. Mer än hälften av landets gängmedlemmar kommer från evangeliska familjer, vilket ger församlingarna unika förutsättningar att närma sig gängen. Men i inget annat fängelse har en religiös rörelse lyckats få en sådan makt.
Varför hände det just här?
Fängelsedirektören presenterar en intagen med tanigt ansikte och stora, bruna ögon. Han heter René Huezo och säger att han är dömd till 360 år i fängelse ”men har hopp om att få komma ut en dag. Om Gud vill”. Han ser yngre ut än sina 19 år.
Hans dom består egentligen av ett femårigt straff för olaglig verksamhet samt 35 år för vart och ett av elva mord han begick i mars 2016. De mördade var kraftledningsarbetare och jordbrukare. De hittades bakbundna med spår av skott och knivhugg. Senare berättade en av Renés femton medbrottslingar att massmordet var en hämndaktion på Mara Salvatrucha som styrde i området. Att inget av offren var anslutna till maran spelade mindre roll.
"Internerna är totalt isolerade, även från alla aktiva gängmedlemmar. Hårt? Ja. Men det finns inget annat sätt att förändra sitt inre liv"
Det var en av gängkrigets värsta massakrer. Över landet, vars regeringar i mer än tre decennier har misslyckats med sina strategier mot gängen, väcktes ett raseri. El Salvadors nationalförsamling beslutade om ”extraordinära åtgärder” för att ta kontroll över de gängdominerade fängelserna. Utevistelser drogs in, telefonnätet stängdes ned, familjebesök togs bort och möjligheterna för advokater att träffa inlåsta klienter reducerades.
Ett drygt år efteråt, i maj 2017, fängslades René och sex av hans homies. Det var sista gången de hörde något från sina familjer.
– Där har du förklaringen, säger Benavides.
– Internerna är totalt isolerade, även från alla aktiva gängmedlemmar. Hårt? Ja. Men det finns inget annat sätt att förändra sitt inre liv.
FN har kallat isoleringen inhuman och uppmanat till dess omedelbara suspension. Ändå har de extraordinära åtgärderna, som från början var avsedda för två veckor, nu förlängts till ett tredje år. Inifrån San Fransico de Goteras trängsta cell blänker mörka ögon mellan spjälorna. Här samlas de som valt att stanna kvar i Barrio 18, säger en vakt.
Metoden är effektiv. Enligt direktör Benavides ansluter sig mellan en och två av dem till kyrkan varje dag.
Det var två månader sedan Saúl Antonios första anförande i kyrkan Eben-ezer. Han sitter ensam i församlingslokalen. Hans bibel ligger uppslagen men han stirrar sammanbitet framför sig.
– I fängelset var jag aldrig ensam. Aldrig. Förutom när de bestraffade mig. De tog mig till en plats där jag var instängd, ensam. Månad efter månad. Det fanns inget att läsa, mitt huvud blev alldeles... mina tankar kidnappades av djävulen. Och när djävulen tar över tänker man bara på mord och våld.
Hans ord ekar mot de målade betongväggarna. Han säger att han inte vet var hans två kamrater, som brukade hålla honom sällskap när de andra är ute, befinner sig nuförtiden.
– När jag var i isoleringscell fick jag bara ta emot besök under en timme, fortsätter han.
– Med händerna fastkedjade vid fötterna. Min mamma grät när hon såg mig.
Saúl Antonio plågas av ensamheten. Den får honom att tänka. Han tänker på hur han försökte ringa sin mamma när han släpptes från fängelset och fick svaret att hon är död. Han tänker att hon tillbringade sina sista år med att sörja över honom.
Men med Saúl Antonios tatueringar är det uteslutet att gå ut. Polisen har nyligen stoppat hans kamrater när de sålt bröd. Några kvarter bort vakar det rivaliserande gänget.
Skulle Saúl Antonio vika för frestelsen att lämna det mörka, tysta köket väntar antingen döden eller hans gamla gäng med öppna armar.
Jag är inte rädd för någon längre, inte för militären, inte för gänget, inte för någon människa. Bara för Gud. Men för Gud är jag jätterädd.
I El Salvador har regering efter regering försökt stävja gängkriminaliteten genom den hårda handens politik, ”mano dura”. Men istället för att försvinna har nätverken omorganiserat sig, radikaliserats och ökat sina inflytandeområden. I dag tillhör omkring en halv miljon av El Salvadors 6,5 miljoner invånare ett kriminellt gäng. De har gjort El Salvador till världens mordtätaste land.
Senare får jag reda på att Saúl Antonios två försvunna kamrater hade lämnat kyrkan i rädsla för rivalerna. En av dem avrättades efter ett tag med skott i huvudet. Saúl Antonio själv hittar sina svar i Bibeln.
När han satt ensam i församlingsköket och läste bibelcitat utantill fick han något avlägset, drömmande i blicken:
– De ogudaktiga flyr fastän ingen förföljer dem. De gudfruktiga är däremot modiga som lejon. Jag är inte rädd för någon längre, inte för militären, inte för gänget, inte för någon människa. Bara för Gud. Men för Gud är jag jätterädd.
Nadège Mazars,fotograf
