Först får den hemlösa katten nere på gården mat.
På väg mot hållplatsen är det sedan småfåglarnas tur. 42-åriga Maria Usenko kliver på en halvtom buss i bostadsområdet Livoberezjna som ligger trettio minuter från Kievs centrum.
Klockan har hunnit bli kvart över tre och det är dags att hämta sonen Timur på förskolan, som ligger ett par kvarter längre bort.
I mörker
Maria är noga med tiderna – sexåringen ska hinna få varm mat innan kvällen är här.
– Vi har fortfarande el nu, som stängs av runt klockan 18. Men den kan försvinna före, eller efter det med. Ingen vet, säger hon.
Entréfönstret intill förskolans entré har packats med sandsäckar som ska skydda glasrutorna vid explosion. När TT:s utsända kliver in genom dörren hörs barn leka en våning ner. Just nu saknas el i lokalerna, och Maria får leta fram sonens ytterkläder i ett mörkt kapprum med hjälp av ljuset från en mobiltelefon.
Nu väntar en fredagskväll i Kiev. Förhoppningsvis utan larm. Ibland hörs explosionerna här i området, påpekar Maria som snabbt tar en plats på bussen hem åt sin son.
– Han är inte rädd för ljuden, han är väldigt lugn och säger: "Oroa er inte, vår armé är väldigt stark och vi är skyddade".
– Han är inte rädd. Men jag är rädd.
Ingenting fungerar
I hissens ena hörn står en liten låda med vatten och snacks – bra att ha för den som råkar fastna när strömmen går i det höga flerfamiljshuset. Här bryts elen flera gånger varje dag – oftast enligt ett förutsägbart schema. Vardagslivet uppe i Marias moderna trea på sextonde våningen styrs helt utifrån den rådande situationen.
– Ingen elektricitet betyder inget vatten, ingen värme, inget internet eller mobiluppkoppling, ingen hiss... Då fungerar ingenting och det blir nästan omöjligt att göra något nyttigt här hemma, suckar Maria som arbetar som översättare.
– När vi har elektricitet arbetar jag, säger hon och tillägger att det gäller även om det råkar vara helg.
I kväll blir det inget jobb. Enligt julianska kalendern ska det gamla nyåret firas, och Maria börjar duka fram godsaker på köksbordet i samma stund som strömmen stängs av. Enligt traditionen ska egentligen tretton olika maträtter förberedas inför en sådan nyårskväll, förklarar hon. Festliga kötträtter som kräver minst en dags arbete i köket – och god tillgång på el.
Nyår på badrumsgolv
Nu bjuds det i stället på chokladtårta, jordgubbsmaränger och var sitt glas mousserande vin. Marias man Nuri kommer hem från jobbet, och firandet kan börja. Familjen samlas i köket – till skillnad från det första nyåret för några veckor sedan, då de tvingades tillbringa natten i badrummet. Det är i första hand där, bakom badrumsväggen, som de tar skydd när larmet går, berättar Maria.
– Ja, vi tar med katten och en filt och går in i badrummet. Vi sätter oss här, vad ska man göra?
Inne på toaletten står stora påfyllda vattenflaskor bredvid handfatet.
– Vi har vattenbehållare överallt. Och våtservetter samt små batteridrivna lampor om elen stängs av, så vi kan orientera oss.
Natten till den första januari glömmer hon aldrig. Ryssland inledde en massiv attack på Kiev vid nyårsslaget. Robotanfall följdes av drönarattacker – det ukrainska luftförsvaret har uppgett att 45 iranska drönare sköts ner under natten.
– Det var hemskt. Först hade vi raketattacker och senare drönarattacker. Min son somnade på badrumsgolvet.
Maria håller upp en liten madrass som hon brukar ta med sig in i badrummet när larmet går.
– För min son. Golvet är kallt.
"De säger att vi är nazister"
Lägenheten på sextonde våningen fylls av skratt från en stimmande sexåring. Timur och pappa Nuri spelar boll i skenet av en batteridriven lampa ute i hallen. Sedan blir det spel runt köksbordet. Maria plockar fram pjäser från brädspelet "Tomato Joe" som hon och hennes man brukar spela tillsammans med sonen.
Hon talar om Ryssland och ryssarna.
– Klart att jag förstår att det finns normala människor där med, de kanske inte är skyldiga. Men de är tysta, de går inte ut på gatan och demonstrerar. De gör ju ingenting!
Kontakten med de ryska släktingarna är numera obefintlig.
– Vi brukade ringa och gratulera varandra på födelsedagar. När jag nu försöker förklara situationen här och att de inte ska tro på den ryska propagandan säger de: "Nej, det är omöjligt" och "Er president är en clown".
– De säger att vi är nazister, som tyskarna var förut. Det är hemskt!
"Då känner man bara rädsla"
I början av kriget evakuerade familjen sig till mannens gamla hemland Turkiet. Efter bara några månader valde familjen att vända hem igen.
– I Turkiet finns inget liv för oss, säger Nuri.
Maria fyller i:
– Livet är svårt i Turkiet. Där är så många människor. Priserna är enorma och det är ett religiöst land.
Nu har de bestämt sig för att fortsätta livet här i Kiev. Trots krig och ständiga larmsirener.
TT: Blir man någonsin van vid det ljudet?
– Nej det är omöjligt, säger Maria som ofta hör explosioner på långt håll.
– I vardagslivet förstår jag att risken att träffas av en raket är väldigt liten. Men när man hör explosionen fungerar inte hjärnan. Då känner man bara rädsla.
LÄS MER:Victorias kamp för sin dotter – från Azovstal till ryskt fångläger