Både Clinton och Trump är vana vid tv-mediet. Men en duell öga mot öga är en helt annan sak än att intervjuas och framträda på kända och vana villkor. Debatterna brukar vara mer av utfrågningar än direkta konfrontationer men med båda kandidaterna sida vid sida är det enkelt för väljarna att jämföra styrka och svagheter.
Att kunna sina ämnen och att inte darra på rösten är väsentligt men det handlar också om framtoning. Ingen presidentkandidat kommer undan den historiska debatten mellan John F Kennedy och Richard Nixon 1960. Eftermälet blev att Kennedy segrade eftersom han framtonade som ung, energisk och kunnig medan Nixon svettades ymnigt och skäggstubben syntes genom sminket.
Tv-tittarna dömde
Nu var det visserligen så att de som lyssnade på debatten i radio – vilket var majoriteten – ansåg att det var en jämn match mellan kandidaterna och kanske rent av en övervikt för Nixon. Det var tv-tittarna som dömde till Kennedys fördel. Sedan dess värderas både innehåll och yta. Först 1976 var det dag för debatter igen.
Kandidaterna har legat i hårdträning den senaste tiden. Donald Trump sägs ha fått avgörande råd av den gamle tv-räven Roger Ailes som nyligen avskedades från sin post i ledningen för tv-bolaget Fox och som är skapare av många av de reklamfilmer som satt krokben för demokratiska presidentkandidater. Ailes finns med i skymundan av skälet att avskedet berodde på att han anklagades för sexuella trakasserier mot kvinnliga stjärnor på kanalen.
Stab av drivna tränare
Hillary Clinton har en hel stab av drivna tränare vid sin sida. Det handlar både för henne och Trump om att hamra in detaljkunskaper och att genomföra fiktiva debatter mot skickliga och erfarna politiker som varit med tidigare.
Den erkänt kunnige och tv-mässige Barack Obama tillhör dem som tvingats inse att det inte räcker att luta sig mot gamla meriter. Han förlorade den första debatten mot Mitt Romney 2012 och kallade in John Kerry som sparringpartner inför den andra. Kerry var presidentkandidat 2004 och utnämndes senare av Obama till utrikesminister. Romney – som efter den den första debatten tagit opinionsmässing ledning – överraskades av den pånyttfödde Obama som åter seglade förbi sin utmanare.
Den allmänna uppfattningen som biter sig fast befästs ofta av medierna och det är svårt att komma tillbaka efter ett rejält magplask.Med ett så jämnt val som detta blir även ett litet misstag förstorat och betydelsefullt.
Tonläget redan uppskruvat
I vanliga fall anses en hyfsad ton vara utgångspunkten för debatten. Men tonläget är redan så uppskruvat att det är svårt att tänka sig att det blir ett möte som kan beskrivas som trevligt. Någorlunda anständigt är så långt som det går att sträcka sig.
Att träna in en dräpande replik är också viktigt. Ronald Reagan lurpassade med att han inte för egen vinning tänkte utnyttja sin motståndares ungdom och brist på erfarenhet i en debatt mot Walter Mondale 1984. Lloyd Bentsen – som var den demokratiske presidentkandidaten Michael Dukakis vicekandidat – väntade 1988 till rätt tillfälle att klappa till George Bush vicepresident Dan Quayle som flera gånger tidigare jämfört sig med John F Kennedy. Bentsen påpekade att han känt den mördade presidenten:
–Ni är ingen Kennedy, fastslog Bentsen och Quayle hämtade sig aldrig i den debatten.
Ett eller flera ess i ärmen kan avgöra.
FAKTA: PLUS OCH MINUS FÖR KANDIDATERNA
MINUS
* Får ta ansvar för tidigare förd politik
* Vet inte hur hon spelar ut kvinnokortet
* Kan låta som en besser wisser
* Tröttar ut med detaljer och namn
MINUS
* Glider på sanningen och avslöjas
* Osäker på utrikespolitiken och namn
* Ändrar uppfattning medan han talar
* Minspelet speglar förakt och missnöje
