Michael Tjernström, professor vid meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet, har precis kommit hem från en femtio dagar lång forskningsexpedition i centrala Arktis när GP når honom i hemmet.
Det första som han slogs av på mot väg mot Nordpolen var den lilla mängden is norr om Grönland, ett område där det annars alltid är mycket is. Men samtidigt var det ovanligt svårt att ta sig fram i havet.
– Det var väldigt besvärliga isförhållanden. När vi befann oss sex nautiska mil från Nordpolen var vi tvungna att stanna, det gick inte att ta sig hela vägen fram till polen.
Tunnare is
Han reagerade också över att ett fyrtiotal isberg flöt runtomkring dem. De brukar aldrig komma så långt norrut, menar han.
Isberg är stora stycken is som driver omkring i havet. De har uppstått när glaciärer smälter och bryts sönder när de når vatten.
– Det har att göra med att isen är tunnare helt enkelt. Tunnare is smälter lättare. Och det som driver runt isen är vindarna, i mindre utsträckning även havsströmmarna. Tunnare is driver lättare omkring med vinden och skulle kunna förklara tre iakttagelser: lite is norr om Grönland, massor av is vid Nordpolen och mängden av isberg.
Arktiska samhällen drabbas
Byn Shishmaref som GP besökte i augusti ligger i den delen av Arktiska oceanen där isen har försvunnit som allra mest. Ett stort problem är att havsisen lägger sig senare. Tidigare hade isen hunnit lägga sig när höststormarna slog till och skyddade kusten från att spolas ut i havet.
– Men det sker inte längre, eftersom isen lägger sig först sent på hösten. Dessutom är havsnivån högre på grund av avsmältningen och höststormarna intensivare. Alla faktorer samverkar till att göra saken besvärligare och det blir kraftig erosion på platser som inte tidigare haft det problemet, säger Michael Tjernström.
En sak som fick hela besättningen att haja till under expeditionen var att de såg en valross omkring 89 grader norr. Valrossar lever på musslor som de plockar upp från havet.
En hypotes om varför Sverige drabbades hårt av värmebölja i somras är att det hänger ihop med den försvagade jetströmmen.
– Här befann vi oss där det är 4000 meters djup. Man kan undra var den fick sin mat ifrån. Det är troligen den nordligaste observerade valrossen någonsin.
Vad det beror på har han ingen aning om. Är det ytterligare ett tecken på det omkullkastade ekosystemet?
– Det känns litegrann så. Men vi hade också flera besök av isbjörn och de såg ut att må alldeles utmärkt.
"Alla påverkas"
Vad tunnare och mindre is i Arktis får för effekter på resten av världen är svårt att ge konkreta svar på, enligt Tjernström.
– Att vi skulle påstå att vi klarar oss utan havsis i Arktis stämmer inte. Allt påverkas av det på ett eller annat sätt, men ibland är det svårt att genomskåda exakt hur.
En hypotes om varför Sverige drabbades hårt av värmebölja i somras är att det hänger ihop med den försvagade jetströmmen. Nyligen publicerades en studie i tidskriften Proceedings of National Academy of Sciences (PNAS) på temat där
Johan Rockström, klimatexpert och professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, var medförfattare.
Svårt att bevisa samband
Jetströmmen drivs av temperaturkontrasten mellan varm luft från ekvatorn och kall luft från Arktis. Ju större den temperaturskillnaden är desto starkare blir jetströmmen. Men i och med att Arktis värms upp dubbelt så snabbt som planeten i övrigt tappar jetströmmen kraft. Både hög- och lågtryck kan då låsas in i olika regioner som kan resultera i till exempel långvariga värmeböljor.
Det är svårt att bevisa sambandet, enligt Michael Tjernström.
– Vad vi får för väder är delvis slumpartat. Vad vi däremot kan säga är att sannolikheten för extrema väderförhållanden blir större framöver, åtminstone när det kommer till torka och extrem nederbörd. Det finns dock inga signaler på att detta gäller vindarna.
"Finns ingen quick fix"
Största orosmolnet när det kommer till klimatförändringar är bristen på politiska beslut, säger Michael Tjernström.
– Det finns ingen quick fix när det gäller Arktis. Det enda är att se till att de globala utsläppen på växthusgaser försvinner. Idag saknas det inte forskning eller kunskap på området, däremot politiskt ledarskap. Och det ser dystert ut nu med de internationella ledarna som vi har.
