Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Pontus Lundahl
Bild: Pontus Lundahl

Arne Larsson: Två tunga skäl till att läget i politiken kommer att förändras

Socialdemokraterna lever fortfarande högt på att de befinner sig i händelsernas centrum. Men inte så länge till. Ett avgörande besked från Ulf Kristersson och Jimmie Åkessons nygamla hållning förändrar förutsättningarna.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

I förra veckan öppnade Moderatledaren Ulf Kristersson för att budgetförhandla med Sverigedemokraterna i en intervju i Expressen. Han fick självfallet en del kritik – men det skulle inte förvåna om det kommer att visa sig vara det bästa han gjort sedan han tillträdde som partiledare.

Mest av allt för att det bekräftar vad alla redan visste: Vi har redan sett M-SD-samarbeten etableras i Skåne och Blekinge utan att partiledningen haft särskilt mycket synpunkter och med tanke på hur spelplanen i rikspolitiken ser ut var detta ett helt logiskt steg. Så i takt med att tiden gått har Moderatledarens ovilja att tala klarspråk mest varit irriterande. Ja, nästan smått löjeväckande.

Kan få prata M-politik

Beskedet är också välkommet för att det ger väljarna möjlighet att ta ställning till de alternativ som faktiskt finns. Dessutom ger det Ulf Kristersson chansen att agera lite friare. Han slipper tugga samma icke-svar om SD och kan ägna sig att tala om moderat politik.

LÄS MER: Fortsatt coronaeffekt för Socialdemokraterna

Därmed inte sagt att alla problem är ur världen. Bland moderata väljare – och partiaktiva – finns allt från de som i princip skulle vara aktiva Sverigedemokrater till internationellt orienterade liberaler som inte fattar ett dugg av SD:s mer avgränsade syn på världen.

Även politiskt kommer det förstås innebära kollisioner. Från båda håll.

Svettigt i finrummet

Sverigedemokraterna har dessutom en del egna bekymmer att hantera, vilket visat sig i full dager de senaste veckorna.

Coronapandemin innebar ju att partiet till sist fick kliva in i finrummet och precis som alla andra partier ta del av regeringens överväganden. Jimmie Åkesson tackade och bockade, men bilden av honom som en vattenkammad skolgosse som rättade in sig i ledet var uppenbarligen inte den väljarna ville se.

Stödet för partiet föll – och det är förstås detta Jimmie Åkesson nu försöker kompensera. Eller kanske till och med överkompensera.

LÄS MER: Borgfreden är över – politiken har gått in i en sen pandemisk fas

LÄS MER: Katastrof eller fördel – så förändrar kriser politiken

Den senaste veckan har han hunnit med att kräva statsepidemiologen Anders Tegnells avgång i en debattartikel. Han har kallat Sveriges hantering av pandemin för en massaker. Han har lämnat försvarsberedningen. Han har i SVT:s Aktuellt hotat med att lämna migrationssamtalen om man inte landar på ett siffersatt mål som är lägre än noll. Han har krävt en ny Palmekommission.

Utspelen i sig är inte poängen

Man skulle kunna peka på att det finns en del märkligheter med dessa utspel – som det groteska sättet att uttrycka sig om en strategi han och hans parti stått bakom, att statstjänstemän inte avgår och så vidare – men det vore att skjuta ganska långt utanför målet. Det Jimmie Åkesson vill i det här läget är kanske inte nödvändigtvis att bidra med något konstruktivt, utan tvärtom markera för sina väljare att han står utanför. Att han inte är en del i hela den här maktgeggan som i Sverigedemokraternas värld mer eller mindre medvetet försöker göra Sverige till världens sämsta land.

I ljuset av detta blir den numera etablerade förbindelsen med Moderaterna extra intressant att följa – Åkesson avslöjade för övrigt under torsdagen att han och Kristersson messar varandra någon gång i veckan – vill väljarna verkligen att SD ska vara ett vanligt parti som samarbetar, tar hänsyn och kompromissar?

Det får framtiden utvisa. Men oavsett hur det blir med den saken, så har de senaste dagarnas händelser skakat om politiken så mycket att denna månads opinionsmätning nästan kändes gammal redan innan den kom.

Fakta: Tre tendenser

MP och L under spärren

Miljöpartiet har till skillnad från Socialdemokraterna inte alls dragit nytta av att styra landet i krisen. Och Liberalerna saknar både politik och en partiledare som väljarna har förtroende för.

V starkt i storstäderna

Vänsterpartiet når nästan 10 procent, men samlar betydligt starkare stöd än så i Stockholms stad (14,7 procent) och Göteborg (13,3). Även i norra Sverige har V starkt stöd.

Starkt stöd för S

Socialdemokraterna landar på 30 procent i mätningen och har alltså ett starkare stöd än när coronakrisen inleddes. Om det håller i sig återstår att se.