Det kalla kriget brukar anses vara över när Berlinmuren revs 1989 och Sovjetunionen därefter delades upp i Ryssland och självständiga nationer. Men spänningen har alltid funnits mellan supermakterna USA och Sovjet/Ryssland efter andra världskrigets slut. Just nu är förhållandet om inte djupfryst, så iallafall mycket kyligt.
Joe Biden reser nästa vecka till Europa på sin första utrikesresa sedan han installerades som president i januari. Han deltar i G7-mötet i Storbritannien och därefter vid ett konferens med Nato- och EU-medlemmarna i Bryssel. Toppmötet därefter mellan Biden och Putin är satt till den 16 juni och förbereds nu av ryska och amerikanska diplomater.
G7 gruppens medlemmar är USA, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Storbritannien, även EU är representerat. 2014 suspenderades Ryssland från det som då kallades G8 som en reaktion mot annekteringen av Krim. 2017 beslutade Ryssland att formellt lämna och G8 blev åter G7.
Det är enklare att införa sanktioner än att avsluta dem. Det gäller även de mot Ryssland, som utsatts för en rad under årens lopp, med hänvisning till bland annat Krim och behandlingen av ryska oppositionella som förgiftats med nervgift.
En ”själlös” president
Joe Biden har vid ett flertal tillfällen kritiserat Vladimir Putin som person. Han sade som vicepresident 2011 att han ”inte såg en själ ” när han tittade in i Putins ögon. George W Bush sade som president 2005 att han tyckte sig kunna ”se in i Putins själ”.
Det handlar under årens lopp till viss del om personkemi mellan de ryska/sovjetiska och amerikanska ledarna, men i grunden rör det sig om politisk ideologi och om vilken nation som som skall anses som världens dominerande.
Den gemensamma fronten mot Hitlertyskland innebar inte en harmonisk utveckling mellan USA och Sovjet efter kriget. John F Kennedy fick – med hjälp av sin fars vänskap med marinministern James Forrester – möjlighet att följa med till fredskonferensen i Potsdam 1945 och skrev i sin anteckningsbok att Sovjet antagligen aldrig frivilligt skulle lämna sin ockupationszon i Europa:
”Istället planerar de att förvandla sin del av Tyskland till en sovjetisk socialistisk republik”.
Det var med den insikten som Kennedy som president mötte Sovejtledaren Nikita Chusjtjov i Wien, såg byggandet av Berlinmuren och senare deltog i den diplomatiska konfrontationen om sovjetiska missiler på Kuba.
Skapade debatt om köksutrustning
Richard Nixon tyckte sig, som vicepresident, ha vunnit köksdebatten med Nikita Chrusjtjov 1959 i Moskva då han hävdade att de kapitalistiska amerikanerna hade bättre köksutrustning än de kommunistiska ryssarna. Men insåg som president att det var upprustningen både på den konventionella och kärnvapensidan som var avgörande i maktbalansen .
Jimmy Carter fortsatte de steg som hans företrädare tagit när det gällde avtal om kärnvapen med den sjuklige Leonid Bresjnev vid toppmötet i Wien 1979. Då var vi journalister dock mest intresserade av om Bresjnev verkligen var vid liv, eftersom han klämdes fast mellan sina säkerhetsvakter och på det sättet förflyttades med fötterna några centimeter över marken.
Med Ronald Reagan som president övergick en tillfällig kris (med den sovjetiska nedskjutningen av ett sydkoreanskt passagerarplan ) till en långvarig djupfrysning med fortsatt kapprustning och det av Reagan introducerade ”stjärnornas krig”.
LÄS MER:Miljarder ska skydda mot nya hackerattacker
Då kom vändningen
Men det var på toppmötet mellan Reagan och den nye sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov 1985 i Genève som vändningen kom. Förväntningarna var extremt låga men Gorbatjov var en ny sorts ledare som den brittiska premiärministern Margaret Thatcher sagt att det skulle gå att ”göra affärer med.”
Vad som exakt sades under mötet mellan Reagan och Gorbatjov i Genève har aldrig blivit klarlagt. De möttes ensamma utan delegationer och endast med tolkar närvarande. Men det ledde vidare till toppmötet i Reykjavik 1986 på Island som lade grunden både för nedrustning av medeldistanskärnvapen och för slutet på kalla kriget. Då skrev alla vi journalister som bevakade mötet samma sak – ”Historiskt”.
Men efter Gorbatjov – och med Vladimir Putin vid rodret i Ryssland – ersattes ett försiktigt samförstånd med misstroende. Hillary Clinton tog, som utrikesminister i Barack Obamas regering, med sig en specialgjord knapp till Moskva med texten ”återstart” i ett försök till öppenhet. Det ledde ingen vart.
LÄS MER:Biden vill prata cyberattacker med Putin
Helomvändning med Trump
När Donald Trump tillträdde som president blev det en fullständig omsvängning. Trump försäkrade vid ett möte med den ryske ledaren i Helsingfors att han helt litade på hans försäkring att Ryssland inte försökt att påverka presidentvalet, detta i strid med vad alla amerikanska säkerhetstjänster hävdat. Det finns anklagelser om att Ryssland ägnade sig åt samma sak 2020, något som Joe Biden säger att han fått underrättelserapporter om.
Men nu sitter Joe Biden den 16 juni öga mot öga med Vladimir Putin i Genève. Biden sade nyligen i en intervju att han uppfattar Putin som en ”killer”, en mördare.
Betyder den hårda och oförsonliga tonen något för samtalen? Inte nödvändigtvis. Både Joe Biden och Vladimir Putin är realpolitiker. Många frågor står på spel, den gamla kärnvapennedrustningen inte minst. USA och Ryssland är inte heller längre ensamma supermakter, även Kina finns med.
Joe Biden kritiseras redan av skälet att han överhuvudtaget tänker träffa Putin och på det sättet påstås ge efter för ryska militära ambitioner och antidemokratiska aktioner och för att ”normalisera ” den ryska ledningen, något som Vita huset kraftfullt tillbakavisar.
– Diplomati och personliga samtal är ibland det möjligas konst, sade en gång John F Kennedy. Och det överträffar militära konfrontationer.
https://www.gp.se/nyheter/världen/presidentfruarna-med-makt-så-påverkade-de-sina-makar-1.46599894
Med den utgångspunkten kan toppmötet mellan Joe Biden och Vladimir Putin kanske innebära en mycket försiktig men positiv öppning.
