Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: Samtal skapar man tillsammans

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag gillar ostrukturerade samtal, sådana där man vimsar fram över stora fält och byter ämne i en blinkning. Fort och kvickt är min melodi. Inte orolig, men snabb som faster Hildur brukade beskriva sig själv. Hon som blev 103 år och knappt hann andas mellan upptågen. Men om livet bara ser ut så hotar något vackert att gå förlorat.

Förra veckan vandrade jag tillsammans med min son de sista dagsetapperna av en tämligen okänd pilgrimsled i östra Italien. Den sparsamt utmärkta leden förde oss genom vinodlingar, högt upp i bergen och slutligen ner till havet och målet för vår vandring. Vi mötte inga andra vandrare. Vi drack kaffe på ohippa kaffebarer och sov i byar vi inte visste fanns förrän vi kom dit.

Vad de där dagarna gjort med oss som människor får tiden utvisa. Många kvaliteter är långsamt växande frukter och därför skall man inte utvärdera saker för snabbt. Det som jag just nu är mest tacksam för är att vi fick fem dagar av alldeles obrutna samtal. (Förutom att vi kollade våra mobiltelefoner med jämna mellanrum, något som i sammanhanget måste betraktas som ett etikettsbrott.) När livet tuggar på, alla har fullt upp med sitt, är det inte alltid man får till de samtal som letar sig förbi alla vardagligheter som behöver lösas. Här fanns inga distraktioner. Bara vägarna, hungern, törsten, benen som värkte och timmar och åter timmar på tu man hand. Och så chansen att prata till punkt.

Men goda samtal uppstår nu inte riktigt hur som helst. Samtal är byggen, man skapar något tillsammans genom att lägga sten till sten. Den ene berättar något och den andre lyssnar. Man kommenterar eller frågar och samtalet tar ett varv till. Och ibland blir det bara tyst. Ett kännetecken på att ett samtal är på riktigt är just de sträckor då ingen säger något. Och så känslan av närvaro. Om man märker att den man pratar med egentligen är på väg någon annanstans, eller bara tar det hon hör som språngbräda för associationer ur sin egen erfarenhet, avstannar det gemensamma bygget.

Jag tänker på de tillfällen där man glädjestrålande berättat att man varit på Mallorca på semester och råkat göra det för människa som omedelbart måste ta glädjen ifrån en genom att kungöra att han var minsann där för 20 år sedan, före exploateringen. Sedan berättar man inte mer. Det är så det kan tystna i en parrelation. Man pratar förvisso, men det är två monologer som egentligen aldrig möter varandra. Skillnaden mellan monolog och dialog är bland annat villigheten att ta in och förändras av det jag hör den andre berätta.

Själv tackar jag alltid nej till debatter och nästan alltid ja till samtal. Aldrig någonsin hör man någon ändra åsikt i en debatt. En debatt är på det sätt ganska riskfri. Ett samtal är betydligt mer farligt. Går man i det kan det hända att man förändras. Att samtalen i vårt fall blev av under vandring är ingen slump. Att gå sida vid sida är en genväg till viktiga samtal. Och inte behöver man resa till Italien för att få vara med om det. Det går precis lika bra på Hisingen.