Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin - författare, pastor i Smyrnakyrkan och GP-krönikör.

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin om när de egna resurserna tryter

Tomas Sjödin om när de egna resurserna tryter.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Att det skall vara så fruktansvärt svårt att be om hjälp. Säga: det här går inte längre, jag vet inte vad jag skall ta mig till! Särskilt förvånande är det med tanke på att så mycket gott oftast börjar hända i det ögonblick man ger upp och avslöjar för någon att de egna resurserna är uttömda. Precis där är vi många som kan berätta om hur vägar skapats i det som fram till den punkten bara var kaos.

För en tid sedan mötte mina kolleger och jag ett par medmänniskor som ville berätta för oss om den hjälp de fått i AA, anonyma alkoholister. Det blev ett fantastiskt samtal. Jag har alltid hyst den djupaste respekt för denna rörelse och har genom åren sett vilken samhällsnytta de gör. För att inte tala om vad de betyder i enskilda människors liv. Det finns något varsamt och vackert i deras sätt att tänka och verka.

Jag fäste mig särskilt vid två saker i vårt samtal den där eftermiddagen, båda rör frågorna om hur vi kan bli varandra till hjälp när det blivit för trassligt eller för tungt. Det första var deras medvetna val att inte säga till den som söker upp dem: "Gör så här", utan nöja sig med säga: "Så här gjorde jag". Med tanke på att våra livsvillkor ser så olika ut så är det knepigt att ge råd. Men en personlig berättelse är däremot så rymlig att man kan ta de bitar som funkar och släppa resten. Man slipper ta ställning, hålla med eller avfärda. Man kan bara låta den andres erfarenhet kasta ljus över den egna situationen.

Det andra som rörde mig i mötet var den ena mannens berättelse om hur en långdragen, ojämn kamp började vändas i en livräddande riktning den dag han vågade säga: "Jag behöver hjälp!" Uppenbarligen skjuter vi på kapitulationen alltför länge. I mitt dagliga arbete händer det ganska ofta att människor hör av sig för att de kört fast på något sätt. Det kan röra ekonomi, relationer, missbruk av olika slag och den iakttagelse jag gjort genom åren är att vi väntar alldeles för länge med att erkänna att vi faktiskt kört fast. Som om det vore skamligt att tillstå att bekymren är större än de egna resurserna. I själva verket visar all erfarenhet att det är det motsatta som är sant – där de egna tillgångarna tryter finns det oftast andra som bara väntar på att kopplas in.

Dessutom blir de allra flesta människor väldigt glada när man ber dem om hjälp eller frågar dem om råd. Det känns bra när någon behöver en, så enkelt är det.

Att be om hjälp är inte ett tecken på svaghet. Det är starkt att inse sig egen begränsning och att sätta ord på den är den kortaste vägen till förändring. Så länge man tror att man måste klara allt själv begränsar man tillvarons goda krafter till ett minimum.

"Kan själv" är säkert en viktig fas i barns mognad, men klamrar man sig fast vid den inställningen som vuxen så får man nog räkna med ett onödigt fattigt liv.