Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin - författare, pastor i Smyrnakyrkan och GP-krönikör.

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: Att försiktigt fråga sig fram

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag var iväg för att skriva och hamnade i en spansk småstad som visade sig vara det sömnigaste ställe jag bevistat. Det kändes så tydligt att det lilla kustsamhället hade sin glansperiod bakom sig, kvar var bara en bedagad stad som gäspade sig igenom sina dagar.

På dagarna satt jag i timmar på kaféet i hörnet där huvudgatan mötte strandpromenaden. Ganska snart lade jag märke till en gammal kvinna vars lägenhet låg högst upp i ett vackert stenhus och som vette rakt ut i Atlanten. Jag såg henne sitta vid sitt fönster flera dagar i rad. Hon torkade tvätt på ett par linor vid fönsterkarmen, när hon plockat lite med handdukarna satte hon sig igen. Hon öppnade inte ens hela fönstret, tre av fyra träluckor var stängda, men från sin lilla glugg kunde jag räkna ut att hon hade perfekt överblick över torget där nere, de få människor som kom och gick, och så havet därute. Det fanns ingenting emellan henne och horisonten.

En eftermiddag gick jag den branta backen förbi hennes hus, och sedan in den dunkla gränden. Där fann jag ingången till hennes hem. Där i mörkret, i stanken av kattpiss och rinnande slaskvatten, anade man ingenting av hennes magnifika läge. Man ville bara så snabbt som möjligt komma därifrån.

År har förlöpt sedan den där gången, men jag har aldrig kunnat släppa bilderna, eller mer precist, glipan emellan bilderna och jag har fått för mig att det är så här också med människor. Att man skall skärpa sin uppmärksamhet i mötet med dem som inte prålar så mycket med det yttre, inte med sin beläsenhet, inte med sin världsvana eller med sin lyckade familj. Den som prålar ”bor” förmodligen så till att den saknar egen utsikt.

Det finns världar att utforska i den omgivning som blev vår, hos alla dessa människor som gått genom livet på sina egna vägar, och jag anar ett mönster här: Där man frestas att tänka ”trång värld” och ”tillbakadragen”, kanske till och med ”underlig” där skall man göra halt. Den oansenliga ingången kan rymma utsikter över vyer vi andra inte kan se. Bakom det fåordiga och svårtydda finns ofta trappor som leder upp till oanade utsikter.

Alla människor berättar nu inte av sig själva om dessa vyer, men de flesta uppskattar om man frågar. Och frågetecknet är det intressantaste av alla skiljetecken. Ingenting tar slut efter ett frågetecken, men mycket börjar där. Att fråga är många gånger det bästa sättet att lyssna till en annan människa och kanske den kortaste vägen till att få en människa att känna sig inkluderad och lite mer viktig.

Detta kan mycket väl vara en livsuppgift, att försiktigt fråga sig fram, intressera sig för hur världen ter ser från den andres fönster, följa med i trappan upp om man får nåden att bli inbjuden. Inte bara gå förbi deras port och säga att de bor mörkt och trångt.