Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin - författare, pastor i Smyrnakyrkan och GP-krönikör.

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: Allt som vi älskar är möjligt att rädda

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ibland händer det ett enstaka ord öppnar sig och river loss en hel flod av tankegods och associationer. Det hände mig när jag hörde den amerikanske författaren Rick Warren tala om konsten att hantera nej-säjare. Någonstans i det talet sköt han in informationen att ordet amatör har sina rötter i latinets amator och betyder "en som älskar" eller "en som gör något av kärlek." Plötsligt tyckte jag mig fatta varför de så kallade amatörerna ibland löser det som proffsen går bet på. Kärleken har ett eget räknesätt och alldeles uppenbart ett eget kraftverk. De gör – fast det egentligen inte går.

I vårt språkbruk har en amatör blivit någon som är mindre kunnig, mindre skickad. Det som är taffligt kallar vi amatörmässigt och den som vill men inte riktiga får till det, kallar vi en glad amatör. Men den som drivs av kärlek har något annat, något som kompletterar det professionella. De professionella hindras ibland av sin erfarenhet och sin kunskap. Det är därför samarbeten mellan proffs och amatörer är så fruktbara.

Så, om något närmast omöjligt skall utföras är det säkrast att kalla in amatörerna. Kärleken skapar vägar där inga vägar finns, den skjuter till kraft där orken egentligen är helt förbrukad och den är döv för ord som omöjligt och för sent.

Jag ägnar en stor del av min tid åt att ingå i ett team av volontärer och anställda som i kyrkans regi försöker skaffa mat åt utsatta människor i Göteborg. Trycket är stort, efterfrågan alltid större än våra tillgångar och bara en rispapperstunn hinna skiljer oss känslan av maktlöshet. Ibland när vi sliter som mest så händer det att Conny, en slitvarg som haft ett hårt liv bakom sig, utbrister "Vad jag älskar er allihop!" Han bara säger. Rätt ut. Och det är inte orden som är grejen, men att man känner att orden bärs av kärlek. Och det är märkligt hur de syresätter rummet igen.

För en tid sedan kom en man som fick lite mat. Jag hade önskat att vi hade kunnat ge honom mer och han hade uppenbarligen hoppats på något annat och bättre, men detta var vad som var möjligt. Han såg ledsen ut. För att trösta honom sa jag: "Men kom tillbaka om det uppstår behov igen." Då sken han upp och sa: "Då ses vi i morgon!" Kan man annat än älska en sådan människa?

Jag tror att allt som vi älskar är möjligt att rädda. Det händer att jag tvivlar på det när jag får inblick i livsvillkoren för människor som far fruktansvärt illa, bara i vår egen stad. Men efter att ha mött alla de människor, i olika sammanhang, som drivs av kärlek och utför vardagliga storverk – amatörerna – så tvivlar jag inte en sekund på att det är så. Allt som vi älskar är möjligt att rädda.

Eller för att låna ord av nämnde Rick Warren: Amatörer byggde Noas ark. De professionella byggde Titanic.