Jag har tillbringat några korta, kalla höstdygn i ett ekumeniskt kloster i norra Italien. Här lever 65 män och kvinnor ett ovanligt avspänt och chosefritt monastiskt liv. De går i sina vanliga kläder, pratar och skrattar, sätter en ära i att välkomna gäster och tycks tycka livet är allvarsamt och väldigt roligt. Skönhet är ställets signum och kreativiteten här vet inga gränser Jag älskade det från första stund. Jag kände så tydligt att detta inte är min värld. Samtidigt.
Kyrkklockorna väcker kommuniteten långt före gryningen och de som valt livet här har valt att jobba hårt om dagarna – i trädgård, växthus, fabriker och kök. De har valt bort mycket av det vi andra håller för självklart. De äger ingenting privat och har bara fem dagars semester per år. På ett annat sätt är livet i byn oerhört priviligierat och skyddat, på ytan snudd på bekvämt.
Jag kom hit från ett Sverige där flyktingströmmen stiger snabbt och från ett dagligt arbete i en av alla de kyrkor som tillsammans med andra organisationer i vår stad försöker göra vad vi kan för att välkomna och stötta de som tvingats lämna allt. Det första dygnet i klostret föll jag för frestelsen att ställa det ena mot det andra. Man skall aldrig göra det, det är ett otyg. Liv är ojämförbara, de görs bara i ett exemplar av varje.
Jag ställde friden i kommuniteten mot den just nu larmande "verkligheten" utanför, den vackra sången i gudstjänsterna mot skorret i världen, estetiken mot de fula krafter som vill hålla om det vi har som om det vore vårt. Jag var upptagen av frågan hur. Hur de levde sina liv, hur jag ansåg att de borde leva. Hur-frågorna ökar inte sällan avståndet oss emellan. Vi lever våra liv så olika därför att våra förutsättningar, preferenser och drömmar skiljer sig så markant ifrån varandra. Vi väljer det andra, väljer bort och det har alltid sina skäl. Och det är de skälen som är spännande. När vi pratar om dem minskar avståndet oss emellan. Därför finns det en viktigare fråga än hur, och det är varför?
När jag söker mig mot den frågan är det inte ett näbbigt, ifrågasättande varför jag drar mig mot, utan ett öppet, nyfiket och förutsättningslöst.
Och det var den kväll när jag vid middagen frågade några av munkarna varför de valt att komma hit, som deras värld öppnade sig för mig, den värld som finns under rutiner och livsstil, den som handlar om längtan, vånda och kärlek. Och man behöver inte ens förstå det man hör helt och fullt, det räcker att man tror på det den andre berättar.
Svaren på varför-frågorna kastar ljus över det egna livet, och det finns en kraft där som inte skall underskattas. Med Nietzsches ord: "Den som har ett varför att leva, uthärdar nästan varje hur."
Nej, jag vill aldrig bli munk. Men jag är glad att det finns människor som vill det, nu när jag börjar ana varför. Utan dem blir verkligheten en partsinlaga.
