Jag besökte Litteraturhuset i Oslo i veckan och den som introducerade mitt anförande menade att ett genomgående tema i det mesta jag skriver är tid. Jag kunde bara hålla med, men var också tvungen att tillägga att jag inte räknar mig till dem som är särskilt bra på att hantera tid. Ordväxlingen ledde till ett samtal om att man nog skriver eller pratar mest om det man själv kämpar med. Och det kanske är bra att det är så? För så länge vi pratar om det vi sliter med, är vi på väg.
Rent faktiskt har naturligtvis alla människor lika mycket tid. Ändå vet vi att det inte är så. Tiden tycks vara ojämnt fördelad. Jag tillhör dem som springer fort och som trivs med det, men känner ibland i mötet med människor som har för mycket tid att det kan vara svårt att uppnå känslan av samtidighet. Jag brukar försvara min framfart med att jag fått min faster Hildurs genuppsättning. Hon var nyfiken på allt mellan himmel och jord, så nyfiken att hon inte ens hade tid att dö.
Hon pinnande på tills hon var 104 år och hela hennes liv var ett sprinterlopp; hon plockade bär och svamp, sportfiskade, samlade frimärken, letade ovanliga mynt och reste ensam över världen. Så höll hon på, livet igenom. Jag minns än hur luften i mina föräldrars radhus rördes upp när hon kom på besök. I vuxen ålder tog jag en gång upp detta med hennes höga tempo och undrade om hon trots var en orolig själ? Utan att ens behöva tänka efter svarade hon. ”Jag är inte orolig, men snabb.”
Och hon har naturligtvis en poäng, men här gömmer sig också en av tillvarons verkliga utmaningar, den som handlar om samtidighet. För om vi som kan och vill springa fort nöjer oss med att prata med varandra så krymper vi världen för oss själva och varandra. Till sist tror vi att det är så här det är. För sent märker man att just detta var orsaken till uppenbart galna beslut. Man blev fartblind och ens rådgivare var människor med samma åkomma.
Det här är inte enkelt, en av förutsättningarna för att inte förlora sig är nog att inte bara ta till sig faster Hildurs snabbhet, utan också hennes nyfikenhet. Att ibland göra halt vid en annan människa, en som av något skäl har en helt annan livsrytm än den man själv har. Stå stilla där. Vänta in. På allvar intressera sig och göra det så pass länge att man hinner se att det inte bara är långt emellan oss, att livsvillkor inte bara är skiftande, men att våra liv rör vid varandra, bortom eller över eller under allt det som skiljer oss åt, se till att man är där samtidigt. För det är i de där ögonblicken av samtidighet man har chansen att drabbas av det som någon har kallat för ontologisk yrsel, alltså att det svajar till i själen och man anar av hur stort alltsammans är, att allt rör vid allt och hur oerhört det är att man får vara med en liten stund.
Sedan kan man springa vidare om man har lust med det.
