Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tala med era söner om vad som är rätt och fel

"Dickpics" har tyvärr blivit vardag för många tjejer, skriver Joakim Lamotte.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Kanske har ni som läser detta redan hört talas om så kallade ”dickpics"? Det har i alla fall jag. Rättare sagt så hör jag om det från förtvivlade tjejer varje vecka när jag är ute på skolor och föreläser om kvinnosyn och sexualbrott. Efter föreläsningarna händer det nästan alltid att tjejer kommer fram och berättar om att killar i deras närhet systematiskt kränker dem genom att fotografera sina erigerade penisar och skicka till deras mobiltelefoner. Detta, kära föräldrar, är alltså det som kallas för ”dickpics” och som, hur sjukt det än låter, verkar ha blivit vardag för alltför många unga tjejer.
Jag brukar fråga tjejerna hur de hanterar dessa övergrepp och möts oftast av oförstående blickar. I de flesta fall brukar de, så snabbt som möjligt, radera bilderna eftersom de skäms och är livrädda att någon vuxen skall få se vad som dykt upp på deras skärmar. Väldigt få pratar med lärare, föräldrar eller andra vuxna eftersom de tycker att det är så pinsamt. Nästan ingen gör polisanmälan eftersom de inte vet om att ”dickpicks” är olagliga att skicka och klassas som sexuellt ofredande.
Samtidigt är det så svårt att förstå hur killar vågar ta bilder av sina erigerade penisar och skicka iväg till tjejer på skolan. Risken finns ju alltid att bilden nästa dag ligger spridd på sociala medier för allmän beskådan. Det går emot all logik, eller? 
Faktum är att den risken verkar vara förvånansvärt liten, eftersom ”dickpicks”, precis som andra sexualbrott, ofta handlar om att utöva makt över någon annan. De killar som skickar dessa kukbilder har ofta hög status och vet om att tjejerna som drabbas aldrig skulle våga opponera sig. Därför kan de i god ro bete sig lite hur som helst utan att det får några konsekvenser. Att skolor generellt sett är mindre bra på att ta sådana här problem på allvar gör inte saken bättre. Då återstår alltså föräldraansvaret, och mina frågor är raka och enkla: Var fasen är ni föräldrar? Varför pratar ni inte med era söner om vad som är rätt och fel i livet? Varför lär ni dem inte hur man behandlar andra människor?
”Dickpics”, tafsande och ännu grövre sexualbrott är sannolikt en större del av unga tjejers verklighet än vad vi vill inse. Innan jag började besöka skolor för att möta elever visste jag att vi hade mycket att jobba med, men att läget var så allvarligt anade jag faktiskt inte. Snart är mina egna döttrar tonåringar och blotta tanken på att de skall växa upp med detta ger mig magont. Därför vädjar jag till Sveriges föräldrar att börja ta ansvar för era barns beteende. Det är vi vuxna som måste sätta ner foten och visa för våra ungdomar att vi är bra förebilder genom att lära dem vanligt hyfs. Om vi inte gör det och den här utvecklingen fortsätter så vet jag inte var det kommer sluta.