En upprörd mamma kontaktar mig eftersom hennes 17-åriga dotter har fått ett obehagligt brev, där hon kallas för en ful jävla hora och slaskfitta med äcklig kropp och minipattar. Avsändarna berättar att de tagit bilder på dottern i duschen som de tänker sprida på nätet och avslutningsvis uppmanar de henne att begå självmord. När jag berättar om händelsen på Facebook kommer en intensiv ström av meddelanden från andra föräldrar eller ungdomar som fått liknande hot och hat.
En förtvivlad pappa skickar skärmdumpar där jämnåriga killar sexuellt hotar hans 11-åriga dotter. De beskriver detaljerat hur de skall misshandla, strypa och våldta den 11-åriga flickan. Pappan som kontaktar mig är uppriven och hur hans dotter mår vill jag inte ens tänka på.
Snabbt därefter blir jag kontaktad av en tjej i tjugoårsåldern som dagligen får bilder skickade till sig där en kille visar sitt könsorgan medan han onanerar. Hon har inte kunnat sova på en vecka och vet inte vad hon skall ta sig till. En annan tjej berättar om att hon utsattes för en gruppvåldtäkt i somras. Polisanmälan gjordes, men fallet lades ner snabbt eftersom ord stod mot ord. Jag vet inte vad jag skall svara henne. Därpå kommer ett samtal från en kvinna som, på dålig svenska, säger något om att hon måste få hjälp för att pappan brukar slå henne och barnen. Varför hon hör av sig till mig är oklart, men jag förklarar att hon måste ringa polisen och lovar att vi skall hålla kontakten.
Dessa och fler meddelanden där människor vittnar om kvinnofridsbrott får jag under bara några dagar. När sedan nyheten kommer om killarna som sänder live på Facebook medan de genomför en misstänkt gruppvåldtäkt på en utslagen tjej blir jag knappt förvånad. Däremot arg så att jag kokar för att det aldrig verkar ta slut och för att alla gränser hela tiden förskjuts. Samtidigt har vi ett debattklimat i Sverige som helt spårat ur. Som när en stor skara av Sveriges opinionsbildare, inkluderat statsministern, slösar tid och energi på att ondgöra sig över att en barnboksförfattare eventuellt har målat upp en för mörk bild av Sverige utomlands.
Varför läggs inte den energin istället på att försöka lösa problemen? Det är ett arrogant och ansvarslöst beteende och den enda slutsats jag kan dra är att våra opinionsbildare alltmer distanserar sig från den verklighet som människor lever i, och att man totalt har slutat att ta, framförallt unga tjejers, upplevelser och oro på allvar. Sanningen är att Brottsförebyggande rådets årliga trygghetsundersökningar aldrig tidigare har visat på så hög utsatthet för sexualbrott som i dagsläget, samtidigt som otryggheten för kvinnor ökar dramatiskt. Vi har fått en utveckling i Sverige som går åt helt fel håll och nu, mer än någonsin tidigare, är det på sin plats att våra politiker kliver ner från sina höga hästar och börjar lyssna på vanligt folk.
