Det skjuts i våra förorter. Mord, misshandel och knarklangning. Ungdomar kastar sten mot poliser och bränner bilar. Lokala näringsidkare pressas på pengar och får sina butiker sönderslagna. Så var debatten igång igen. Som i SVT:s Opinion Live häromveckan där det handlade om den senaste tidens skjutningar i Malmö.
I panelen fanns ungdomar, polis, politiker, oroliga mammor och Hasse Aro. För första gången på länge i den här typen av debatter levererades konkreta förslag, när Hasse Aro berättade om hur New York lyckades komma tillrätta med stadens kriminalitet.
Receptet är, i korthet, att satsa stenhårt på nolltolerans mot småbrott, att varje kriminell handling får konsekvenser och att hålla polischeferna personligen ansvariga för att brottsligheten minskar. Sammantaget vettiga tankar som på ett idéstadie är svåra att invända mot. Om man inte är politisk vänsteraktivist vill säga. För som vanligt i den här typen av debatter är det alltid någon som känner ett behov av att torgföra den aparta åsikten att killarna som avfyrar vapen inte gör ett eget val. Denna åsikt representerades i Opinion Live av debattören Showan Shattak, och det gick nästan att ana hur Hasse Aro slog knut på sig själv för att inte få ett sammanbrott i studion.
Jag förstår honom. För hur många gånger har jag inte stått i förorter och lyssnat på hur unga killar skyller sin brottslighet på allt annat än sig själva. Det spelar ingen roll om jag besöker Rosengård, Husby, Biskopsgården, Hjällbo, Rinkeby, Gottsunda, eller Bergsjön. Det är samma tugg varje gång jag möter förortskillar som hamnat i kriminalitet. Det är samhällets fel att de begår brott. Det är samhällets fel att de inte sköter skolan. Det är samhällets fel att de inte har något jobb. Deras eget ansvar är noll och får de bara fler fritidsgårdar så löser sig allt.
Jag är den första att skriva under på att vi har klassklyftor i Sverige och att villkoren för ungdomar ser olika ut beroende på var man växer upp. Men att ta ifrån dem allt eget ansvar, som vissa vänsterdebattörer ofta gör, är inte hållbart. För det första så är de flesta som växer upp i Sveriges förorter inte kriminella. De har gjort ett val att inte hålla på med droger, rån eller gängkriminalitet. När vissa menar att kriminella förortskillar endast är offer för sin sociala situation så reducerar man de skötsamma förortsungdomarnas val till ingenting. För det andra lever vi inte i ett land med ghetton likt dem i tredje världen. I Sverige, till skillnad från många andra länder, har alla möjlighet att skaffa en utbildning och lyckas i livet. För det tredje så är fritidsgårdar det sista dessa kriminella killar behöver. De behöver mindre fritid. Dessutom måste deras föräldrar börja visa framfötterna och hålla ordning på sina ungar.
