Hörni, det är valår nästa år. Så var ska ni gömma er? Under sängen, i en tvåkammarbrunn eller bakom en bison på den kanadensiska prärien? Vart flyr ni?
Själv har jag inte riktigt bestämt mig än, men att någon form av drastisk åtgärd kommer att behövas tror jag att vi kan slå fast.
För det kommer att bli outhärdligt. Hur jag vet det? Eftersom det redan är outhärdligt.
Jag gillar faktiskt politik. Människor som engagerar sig och vill påverka samhället vi lever i är i grund och botten hjältar. Politik är att vilja sa Olof Palme och utan alla dessa viljor som gnuggats mot varandra genom århundraden så hade vi naturligtvis inte haft en öppen och fri demokrati.
Så nej, själva politiken är inte problemet. Problemet är opinionsmätningarna. Dessa mer eller mindre välkalibrerade termometrar som allt oftare stoppas in i ett lämpligt hål i samhällskroppen och sedan andaktsfullt studeras som om de vore stentavlor sända från Gud.
Som om de vore ett facit som alla partier omedelbart bör anpassa sig efter.
Och det är här allt gått snett. För om ett parti för fram en åsikt som visar sig vara impopulär hos befolkningen – då försvinner den åsikten. Då är den inte viktig längre, trots att arbetsgrupper, utskott och ideologer har kommit fram till att ”det här bör vårt parti stå för”. Om folket, eller i alla fall en tillräckligt stor del av folket, säger nej – då står inte partiet längre för det. Då är man ”i otakt med sina väljare” och en ny arbetsgrupp tillsätts för att hitta mer populära ställningstaganden.
Alla partipolitiska utspel förvandlas till testballonger. Spricker de så är de bara att glömma. Får ballongen folklig luft kan den stiga och plötsligt bli partiets allra viktigaste fråga. Du kanske vet vad ditt parti vill idag, men vet du vad det vill om ett år? Om tio år?
Valkampanjen är numera ständigt pågående, oavsett om det är valår eller inte. Debatten går mer ut på att vinna mark i opinionsmätningarna än att lägga fram en politik som man på allvar tror på. Anna Kinberg Batra bedömdes som totalt misslyckad och fick avgå – trots att ingen av oss ännu fått chansen att rösta för eller emot hennes parti. Eftersom det inte har varit något val än.
Är det rimligt?
Tänk er en värld utan opinionsmätningar. En värld där partier och politiker i lugn och ro lade sina förslag, stakade ut sina respektive riktningar och helt enkelt jobbade på. Sedan, på valdagen, fick folket bestämma vilka man ansåg hade skött sig bäst.
Vilken dröm det vore.
I stället fortsätter det konstanta, nervösa testandet för att blidka opinionen. Året runt, varje år, överallt, man kommer inte undan. Och nästa år blir det alltså ännu värre.
Så, var gömmer vi oss?
