Trots den stora personalbristen inom sjukvården betalar Västra Götalandsregionen mångmiljonbelopp för att bli av med vårdanställda, rapporterar P4 Väst.
Från 2019 fram till i somras hade regionen sammanlagt betalat nästan 40 miljoner kronor för att bli av med anställda. Totalt hade närmare 200 personer köpts ut, varav undersköterskor var den enskilt största personalgruppen.
Charlotta Cellbrot, förhandlingschef på Västra Götalandsregionen, säger att all vårdpersonal behövs – men att det ibland finns medarbetare som inte fungerar i organisationen.
– Det kan vara situationer där du har en problematik som gör att du får en dålig arbetsmiljö. Då måste man väga det utifrån den skada som det kan åsamka verksamheten, säger hon till P4.
Trots att personalbristen är stor inom vården och det kostat 40 miljoner att köpa ut de anställda så har det enligt Charlotta Cellbrot varit nödvändigt.
40 miljoner kronor
Beloppen som betalas för att köpa ut personalen varierar. I P4:s granskning nämns exempel; En undersköterska har fått drygt 600 000 kronor, en läkare 1,3 miljoner och en sjuksköterska 400 000. Den enskilt största yrkesgruppen där personal köpts ut är undersköterskor.
Lise-Lotte Lindblom, fackförbundet Kommunals ordförande i VGR, är överraskad över att de är så många.
– Det som slår mig först är att det är väldigt många som vi inte ens har vetskap om, säger hon till P4.
För GP förklarar hon att det beror på att det är frivilligt för personerna att kontakta facket. Alla gör inte det.
Enligt hennes erfarenhet varierar skälen till att personal köps ut.
– Det kan handla om många olika saker, till exempel långa och omfattande sjukskrivningar där man inte lyckas hitta andra arbetsuppgifter, men även att det finns en konflikt med chefen eller på arbetsplatsen, säger hon.
Facket kan inte påverka att den anställde köps ut, det är ett avtal mellan arbetsgivaren och den anställde, däremot kan facket bistå på andra sätt och se till att det sköts på rätt sätt, sitta med vid förhandlingar och stötta den anställde.
– Att köpa ut personal är en sista åtgärd när omplaceringar och andra alternativ är uttömda säger Lise-Lotte Lindblom men upplever inte att det här är något som ökat de senaste åren.
Inger fick gå på dagen
Att bli utköpt kan upplevas på olika sätt och hur själva processen har gått till är en viktig faktor. För barnsköterskan Inger Ligander blev det väldigt dramatiskt och kom som en fullständig kalldusch när hon och en kollega utan förvarning meddelades att de skulle omplaceras.
Det här var 2017 och Inger hade efter 40 år på Drottning Silvias barnsjukhus endast fem månader kvar till pensionen.
– Jag blev kallad till chefen och upplyst om att jag skulle placeras på en annan avdelning. Jag skulle gå dit direkt och fick inte ens hämta mina saker på avdelningen, berättar hon för GP.
Något tydligt skäl till omplaceringen fick hon däremot inte, varken då eller senare i samtal med HR. Bara att det inte var något personligt.
– Chefen sa något svävande om olika grupperingar bland personalen som äventyrade patientsäkerheten, men jag fick aldrig reda på vad som var problemet eller om jag gjort något fel, berättar hon.
Så här i efterhand tror hon att det kanske hade att göra med att hon var en engagerad medarbetare och ibland haft synpunkter på hur arbetet organiserades, vilket möjligen inte togs så väl emot. Men hon vet inte.
Inger vägrade att börja på den anvisade avdelningen och lösningen blev att hon köptes ut. Summan hon erbjöds var dock i hennes tycke låg, särskilt med tanke på att hon därefter var förbjuden att arbeta inom hela SU.
– Planen var ju att fortsätta göra inhopp även efter pensioneringen. Det kunde jag inte nu.
Inger Ligander tycker att arbetsgivaren skötte saken riktigt dåligt och att på det här sättet göra sig av med högkompetent personal skadade både henne och avdelningen.
– Det var det stora stöd jag fick från personalen på min och andra avdelningar som räddade mig. Även facket gav ett bra stöd.
Hon kan förstå att man ibland kan behöva köpa ut eller omplacera personal, men hennes råd till arbetsgivaren är att vara tydlig med skälen och inte gömma sig bakom vaga och obegripliga förklaringar.
– I mitt fall fick jag inte ens en förvarning. Jag var chanslös.
