Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/5

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Veronica överlevde terrorattacken i Stockholm

En månad efter attentatet i Stockholm har Veronica Durango fortfarande stickningar och domningar i kroppen, speciellt när hon hör en lastbil eller känner lukten av bensin. Samtidigt är hon lyckligare än någonsin över att hon lever och att hon tog ur hörlurarna precis innan lastbilen dundrade förbi henne.

När GP träffade Veronica fredagen den 7 april 2017 hade hon och flera andra barrikaderat sig på ett hotell, ett kvarter ner från Drottninggatan. Hon var i chock, men var säker på att hon ville berätta om hur hon precis undsluppit döden när lastbilen plöjde ner för Stockholms mest besökta shoppinggata. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS OCKSÅ: "Orättvist att jag får leva"

– Jag var i chock i fyra dagar. Du kommer ihåg att jag skakade, va? Jag hade såna skakningar i fyra dagar. Rent psykiskt har jag blivit stärkt av det här, men fysiskt har kroppen åkt på en smäll, berättar Veronica Durango på plats på Drottninggatan.

Den där fredagen för en månad sedan gick hon från Hötorget och skulle in i en butik på Drottninggatan för att handla. Strax efter att hon gått emellan två kvinnor såg hon lastbilen komma. Hon hörde hur den gasade och insåg att den kom i alldeles för hög fart. Då slängde hon sig in på en sidogata.

– Jag har stickningar och domningar än idag. Framför allt är jag väldigt känslig för lukter, som olja och bensin. Så fort jag känner en lukt som påminner om den dagen så reagerar nervsystemet, förklarar Veronica.

Hon tittar ner för Drottninggatan en stund. Sedan fortsätter hon:

– Jag reagerar också om jag hör en bil som gasar eller en lastbil. Då reagerar jag på ett annat sätt än förut.

Hur då?

– Då kan jag backa tillbaka ett steg, om jag exempelvis står vid ett övergångsställe. Det gör jag automatiskt och det gjorde jag inte tidigare. Jag är mer vaksam nu. Det är inte så att jag är rädd, men jag är mer uppmärksam på min omgivning.

Vägrar fastna i rädslan

Veronica har spenderat timtal i skogen där hon mediterat och återhämtat sig. Parallellt har hon via sitt försäkringsbolag fått hjälp från specialister på krishantering. Det har varit väldigt viktigt för att hon ska ta sig vidare, menar hon.

– Jag får hjälp att fortsätta prata så att jag inte fastnar i rädslan, försöker förtränga nåt eller fastnar i malande.

LÄS OCKSÅ: Ytterligare en död efter terrordådet i Stockholm

Förra veckan kom emellertid ett bakslag i processen när hon fick reda på att Marie inte hade klarat sig. Det var nämligen henne Veronica sprungit fram till efter attacken. En kvinna satt då med Marie i famnen.

– Den kvinnan sa att det var ok. Jag vet inte vad det betydde, sa Veronica Durango till GP fyra timmar efter attentatet.

LÄS OCKSÅ: Marie överlevde skolattacken – dog i terrordådet

Marie kämpade för sitt liv i flera veckor, men hennes kropp gav slutligen upp. Därmed blev hon det femte dödsoffret efter terrordådet.

– Det var riktigt tungt. Jag sa ju då att jag inte visste vad "ok" betydde och så avled hon i fredags. Det kändes jobbigt för jag trodde verkligen inte att hon skulle gå bort.

LÄS OCKSÅ: De föll offer för terrordådet

Veronica såg också Lena efter attacken. Idag vet hon namnen på båda två, men hon har inte själv följt rapporteringen. Hon har hållit sig ifrån den, men folk har berättat för henne vilka kvinnorna var.

– Jag kände att jag var tvungen att åka hit och gå tillbaka till platsen dagen efter för att inte fastna i rädslan. Och jag var med på kärleksmanifestationen, för att våga leva vidare.

Lycklig över att hon lyckats komma vidare

Veronica känner sig på ett sätt starkare än någonsin, men dådet har satt sina spår. Hon undviker att gå mitt på gatan, utan rör sig närmre fasaderna. Samtidigt menar hon att hon aldrig varit så mycket i city sedan det hände.

– Jag är så otroligt tacksam för livet. Jag har aldrig varit så tacksam för att jag lever. Jag känner mig omprogrammerad. Alla hinder jag kände tidigare i livet är som bortblåsta.

Attentatet inträffade på en solig fredagseftermiddag. Himlen var blå och solen sken. Våren var i luften när det otänkbara inträffade. En vecka senare var Veronica på plats igen.

– Då var det nästan vinter och jag lade en blomma här jag stod när det hände. Det var kallt, gråten var bakom ögonen och det var otroligt jobbigt att vara här. Nu är jag här en månad senare på dagen, himlen är blå och jag har inte fastnat i mörkret. Solen skiner över oss igen. Det tycker jag är en härlig känsla. Hur mörkt det än varit i livet så skiner solen igen.

Veronica har haft kontakt med många som hört av sig till henne via sociala medier. Det handlar både om människor som blev vittnen till händelsen, men också andra som drabbats hårt trots att de inte var på plats.

– Vissa vågar sig inte ens utanför dörren. Det är jobbigt att släppa iväg barnen till dagis. De har blivit fångna i sina liv. Det vägrar jag, oavsett om det var en terrorist eller vem som än orsakade det här, menar Veronica.

Så tillägger hon:

– Det är inte ok att nån annan får styra över mitt liv. Det är inte lätt. Jag kommer aldrig att glömma det, men jag tackar livet varje morgon när jag vaknar. Jag vet fortfarande inte varför jag tog ur hörlurarna, men det räddade mitt liv.

Uppmanar andra att ta ur hörlurarna

I efterhand har hon gjort ett videoinlägg på Facebook där hon uppmanar andra att sluta ha hörlurar i öronen när man går på gatan. Hon menar att det är ett enkelt sätt att rädda sitt liv.

– Olyckan är framme otroligt snabbt och man hinner inte reagera. Hade jag haft lurarna i hade jag inte hört honom. Då hade jag inte tittat upp och sett honom. Då hade han kanske träffat mig först. Då hade vi varit tre som dött på just den här platsen. Man har en skyldighet mot sig själv och sin omgivning att vara uppmärksam. Man är inte ensam så länge man är ute på stan.

Stockholm visade offren efter attacken att man inte var ensam i sorgen. Hundratusentals kom till attentatsplatsen i efterhand för att lämna blommor och uttrycka sin sorg.

– Det är helt fantastiskt hur folk visade sin omtanke och kärlek. Det är det livet handlar om. Folk stod verkligen upp och visade sin kärlek.

Hon berättar att hon träffade en kvinna från ett krigsdrabbat land under manifestationen. Kvinnans korta, men kärnfulla ord ekar än idag i Veronicas huvud.

 – "Här har man en kärleksmanifestation vid terrordåd. I mitt land pratar man inte ens om det för det är vardag", sa hon. Det är fantastiskt att det skapas en gemenskap istället för ilska och hat, säger Veronica eftertänksamt.

"Stockholm har blivit mer kärleksfullt"

Hon tittar än en gång ner för Drottninggatan. Det har alltså gått exakt en månad sedan dådet, men sorgen är fortfarande påtaglig.

– Den har inte gått över. Jag gick precis förbi en ny blomhög som bildats i korsningen vid Kungsgatan. Jag vet inte vad den står för, men jag tänker att den kan vara för Marie. Folk pratar fortfarande om det här när man är ute och käkar på stan. "Tänk att det hände i vår vackra stad", hör jag folk säga. Det är intressant.

När folk samlades som mest kring attentatsplatsen dagarna efter dådet rörde sig folk varsammare kring varandra, noterade GP:s team på plats. Den där stressen som ofta förknippas med Stockholm, eller storstäder överlag, trängdes bort. Det är en känsla som Veronica menar hängt kvar sedan dådet.

– Det har blivit en större öppenhet. Jag vet inte om det är att jag blivit mer öppen och bemöts på samma sätt, men jag upplever att Stockholm har blivit mer kärleksfullt.

Veronica understryker att man bör vara fortsatt försiktig med hur man uttrycker sig om det som hänt. Det gäller oavsett om någon var nära dådet eller inte. Hänsynen och respekten för andra är ett viktigt arv som visar på något större, menar hon. 

– Vissa har förlorat sina liv och andra har blivit skadade för livet. När det väl gäller så är vi inte så olika. Jag har tänkt på att när folk låg här så var det inte en människa som brydde sig om hudfärg eller märke på dojorna, utan då var det "här är det människor i nöd och de ska vi hjälpa!" Det tycker jag var otroligt fint. Det tar jag med mig, säger Veronica Durango innan hon fortsätter för att leva vidare ute i Stockholm.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.