Berättelsen om Lars Andersson som under ett år gått från dödligt sjuk till att genomföra ett triathlon harSkövde Nyheter tidigare berättat.
Det började i maj förra året närLars Andersson trodde att han drabbats av en vanlig influensa. Men snabbt insåg han att det varallvarligare än så:
–Från början kändes det ungefärsom eninfluensa. Jag fick känningar på jobbet och åkte hem för att vila upp mig. Men mitt allmäntillstånd blev bara värre så jag åkte till vårdcentralen, säger Larstill GP.
Lars blevinlagd på sjukhus och hamnadetill slut på intensiven. Läkarna kundeinte hitta någon förklaring till symptomen, samtidigt som det bara blevvärre. Lars hamnadei respirator och lungorna kollapsade.De ringdehans fru och badhenne komma till sjukhuset, det varinte säkert att han skulle överleva natten.
–Därifrån är mitt minne bara svart. När jag vaknade upp igen var det som att jag lågi en låda, tänk dig att du ligger i botten av en pool. Men jag hade något form av medvetande som sa att det inte var en dröm, säger Lars.
Lars befannsig då i en alternativ verklighet, framkallad av IVA-syndromet. Det vartraumat som den svåra sjukhustiden inneburit i kombination med tung medicinering som framkallatpsykosen. Han sågorgan som växtepå väggarna och gula dockor som höllkvar honom i sängen. Dockorsom i självaverket varsjuksköterskorna.
– Jag trodde att de var ute efter att skörda mina organ. Det var ren tortyr.
Göra något osannolikt
Under tiden skickadesLars i väg tillECMO-centrumi Stockholm, en inrättning som ägnar sig åt svårt sjuka lungpatienter. Där bleven modifierad hjärt-lungmaskin,som syresätter blodet utanför kroppen,hans räddning.En vecka senare var han tillräckligt stark för att flygastill Sahlgrenska universitetssjukhuset för vidare vård. Hallucinationerna gav med sig, men Lars stod inför en ny verklighet.
– Jag hade tappat 14 kilo i muskler och kunde inte röra mig ur sängen. Det var slangar överallt och jag hade blöja. Då satte jag ett mål för mig själv, att om fyra veckor ska jag kunna röra mig själv utan personalens hjälp, säger Lars.
Men det är inte bara den fysiska delen som Lars behövde träna upp. Även den mentala hade fått sig en törn. Efter tiden på intensiven och den medföljandepsykosen har han utvecklat PTSD, posttraumatiskt stressyndrom.
– Jag har fått jobba mycket med att klara vardagen sedan jag kom hem. Det är nära till hands att känna panik efter en sådan här upplevelse. Men har jag kontakt med en psykolog och lär mig att göra sådant som är meningsfullt i livet. Jag har börjat arbeta heltid till exempel.
Vill ge tillbaka
Det var under tiden påsjukhuset som Lars bestämde sig för att genomföra en triathlon.
– Det lät omöjligt då, i juni förra året kunde jag gå 400 meter. Men jag tänkte att om jag kan drabbas av en sådan osannolik sjukdom kan jag också göra något osannolikt, det borde gå åt båda hållen, säger Lars.
Inför triathlon-tävlingenvar Lars Andersson nervös och tiden innan undrade han om verkligen skulle klara av det.
– Men jag tänkte att jag måste ge det en chans. Något vill jagkunna ge tillbaka något till alla som har hjälpt mig genom min rehabilitering, säger Lars.
Och den 13augusti i år small det. Lars Andersson klarade av sitt livs första triathlon i Västervik.
– Det var en vinst, men inte bara för mig, men för min fru också som varit med mig hela vägen. Det var verkligen jätteroligt.
Men deltagande flöt inte på helt utan missöden.
– Jag trodde att det skulle räcka med att simma med badbyxor, men det var bara jag och en man till som hade det, resten hade våtdräkter på sig. Det var så kallt i vattnet att jag hyperventilerade till en början.
Bröllop
Men det var inte bara triathlon-tävlingensom motiverade Lars. I april i årgifte han sig med sin fru Emma, som han har två barn med, efter att ha friat i augusti förra året:
– När jag låg på sjukhuset och drömde om hur mitt liv skulle kunna se ut visste jag att jag ville gifta mig med henne. Hon har stöttat mig genom allt och är min livskamrat, säger Lars.
– Det var läkarna som räddade mitt liv, men det varsjukgymnasterna och min fru, min familj som fick mig att leva.
