Att stänga ute Vänsterpartiet i oktober 2008 var ett medvetet och högt spel av S-ledaren Mona Sahlin för att knäcka partiet.
Den teorin lanserar Christer Isaksson i boken Den nya vän(S)tern.
Vid en pressträff för snart två år sedan uteslöt Sahlin Vänsterpartiet från en gemensam regeringskoalition med bara MP. Då framstod en S-MP-seger som närmast självklar, de två partierna var tillsammans större än alliansens fyra.
Sahlin backade snabbt efter hård intern kritik, V släpptes in och försprånget byttes gradvis ut mot en ledning för alliansen.
Enligt Isaksson kommer denna förödmjukelse för Sahlin vändas till seger när maktskiftet är ett faktum efter valdagen. "Så ser triumfens plan ut", skriver han.
Isaksson grundar sin teori på att Sahlin är en av Sveriges mest erfarna politiker, som vet bättre än andra att socialdemokrater står nära vänsterpartister och knappast skulle låta sig överrumplas av sina egna.
Men hon var tvungen att spela upp en scen inför öppen ridå för att få Lars Ohly att förstå vad som krävdes av honom. Hon visste att resans mål - en ny regering 2010 - aldrig skulle bli verklighet utan en bred mitten-vänsterkoalition.
I boken kartlägger Isaksson ledande socialdemokrater enligt en höger-vänsterskala. Partifolket går vänsterut men partiledningen befinner sig i en högerposition och partiet leds av en höger- och elitgrupp, enligt Isaksson. Därför känner gräsrötterna inte igen sig i ledarskiktet. Landsbygdens och verklighetens folk finns inom partivänstern.
Isaksson menar att ett nederlag skulle vara betydligt känsligare för de rödgröna än för alliansen. De interna motsättningarna skulle blomma upp och göra det omöjligt att enas om en oppositionspolitik. Både Mona Sahlin och Lars Ohly skulle avgå. För Miljöpartiet skulle utvecklingen bli mindre dramatisk eftersom båda språkrören ändå ska bytas ut och allt tyder på att partiet kommer att göra ett bra val.
