I den studie som Bris presenterade på måndagen uppges ytterligare två hinder. Dels hos barnet självt som inte söker hjälp av rädsla för att inte bli tagen på allvar eller av osäkerhet om sekretess. Dels kan föräldrarna förbjuda barnet att berätta hur man har det inom familjen.
I rapporten citeras en 15-årig flicka: "Varför frågar vuxna bara en gång och sedan nöjer dig med svaret 'bra'?"
- Barn kan berätta att deras föräldrar visar upp en mycket positivare bild än den som barnet känner till, att de ljuger och manipulerar. Barnet får kanske inte heller tala enskilt med sin BUP-kontakt, berättar Karin Johansson, psykolog och utredare på Bris.
Hennes studie Kan man bli sjuk av ord? Det osynliga våldet mot själen bygger på 1 160 av de 21 000 berättelser som kommit till Bris hjälptelefon och Brismejlen under 2007. 84 procent är från flickor och medelåldern låg på 14 år.
Syftet med studien är att beskriva den process som ett barn blir indraget i när det utsätts för psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt.
Det kan handla om systematiska kränkningar som att kalla barnet för hora, slampa, värdelös, ful, fet, dum och elak. Men också om brist på kärlek, bekräftelse, stöd, tröst och rimliga gränser.
- Internationellt finns en del forskning inom området men vi har inte hittat någon svensk forskning som behandlar dessa ämnen speciellt ingående, säger Karin Johansson.
Hon menar att även bland dem som arbetar med att hjälpa utsatta barn är psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt relativt osynliga företeelser.
Det saknas testmetoder och intervjumallar för att bedöma hur allvarligt barnen skadas i sin utsatthet och när samhället skall gripa in.
- Vi har en lagstiftning som fungerar ganska tillfredsställande när det gäller fysisk misshandel. När det gäller psykisk misshandel fungerar den inte alls, säger Karin Johansson.
Bris vill därför att lagstiftning och rättspraxis ses över och att Socialstyrelsen utvecklar standardiserade redskap som kan hjälpa de professionella hjälparna.
